Oktober 2000 och den tunga LHC-kedjan med Johan Bülow, Johan Franzén och Ragnar Karlsson.
Johan Franzén blev ”The Mule” med en hel hockeyvärld när han gjorde succé i två raka Stanley Cup-slutspel med sitt Detroit Red Wings. Men innan framgångarna i NHL var han ”Frazze” i Linköpings HC.
Allt började hemma i Vetlanda där pappa Per-Gunnar var en stor ishockeyprofil i byn. Johan föddes i princip med skridskor på fötterna och ett av hans första minnen är hur han som tvååring slog av en hockeyklubba.
– Pappa skulle börja träna ett pojklag i Boro/Vetlanda och jag minns att jag tjatade in mig där. Jag var fyra år då, och de flesta andra i laget 7—8 år.
– Under uppväxten hängde jag i ishallen från det att skolan tog slut och till dess att A-laget tränat klart. När A-laget tränade satt jag på ett räcke och höll mig i sargen, och såg man inte upp kunde man få en smäll på fingrarna när spelet kom nära.
Vi sitter på LHC:s kansli i Stångebrohallen och pratar. Johan minns tillbaka på tiden som knatte, tiden då hela hans liv kretsade kring ishockeyn. I andra sammanhang var han blyg och tillbakadragen. Stod gärna en bit ifrån och iakttog. Han blev en autodidaktisk människokännare. Men det var på isen han kände sig trygg och harmonisk. Idrotten var hans rätta element.
– Vi var ett gäng i klassen som var duktiga på idrott, berättar Johan. Jon Sörensson, Stefan Fransson, Lukas Karlsson och jag tävlade i allt, om det så var pingis i kafeterian eller tennis, fotboll eller ishockey. Och vi hade grymt duktiga idrottstjejer i klassen också.
Som en parentes kan nämnas att Franzén och hans skolkompisar vann SM i skolbandy för femteklassare. Inför fullsatta läktare på Studenternas IP i Uppsala (inför den ”stora” SM-finalen) spöade lilla Vetlanda bandyfästet Edsbyn i finalen.
– Och då körde vi ändå med hockeyslipning på skridskorna, flinar ”Frazze” med viss belåtenhet.
Det bar tidigt upp i A-laget för Johan Franzén, som debuterade i Team Boro redan som 14-åring. Det här var strax efter det att Team Boros storsatsning mot eliten tagit en ände med förskräckelse, och klubben startat om i division två.
– Jag var rätt storväxt, men fick ändå mina smällar, konstaterar Johan. Jag minns en match när en rysk importspelare satt på mig och matade slag, men jag hade ju galler så det bekom mig inte speciellt mycket.
Det tog ett tag för Johan att hitta sin plats – både i omklädningsrummet och på isen.
– Min favorit i A-laget var Joakim ”Myggan” Andersson. Han var väl en och sextio lång men en grym spelare. Han var teknisk, hade fin blick och kunde mata mig med passningar. Han var min ”Sedin-tvilling” i Boro. När jag spelat några matcher med honom kände jag att ”honom kan jag leka med”.
Redan på den tiden kunde Johan Franzén vara en tjurig jävel. I en juniormatch mot Karlskrona tröttnade han till slut på motståndarnas yxhugg och fula tilltag som tilläts passera matchen igenom.
– Jag åkte fram mot domaren, ”Busen” kallades han, och undrade varför han inte tog några utvisningar. Han stannade precis framför mig och jag åkte in i honom, men i rapporten efteråt skrev han att jag knuffade honom så att han flög ”från rödlinjen till blålinjen”.
Johan blev avstängd från all ishockey i tio månader.
– Då började jag spela bandy i Näversjö, konstaterar han med ett snett leende.
Och innan de tio månaderna hade passerat hade han blivit värvad av Tranås AIF, som spelade i Hockeyallsvenskan. Ett ganska stort steg från Boro/Vetlanda i division tre – eller Näversjös bandylag, för den delen.
– Jag blev faktiskt chockad när Tranås värvade mig, och jag missade ju de tio första matcherna på grund av avstängningen. Men vi hade ett bra lag och överträffade förväntningarna. Efter säsongen blev tränaren Torgny Bendelin uppraggad av LHC medan jag blev uppvaktad av HV71. Jag var på väg till Jönköping för att skriva på när Torgny sa åt mig att följa med honom till Linköping och ta ett år till i Allsvenskan. Och jag litade på hans omdöme, berättar Johan.
Linköpings HC hade precis åkt ur Elitserien efter sin historiska första säsong i högsta ligan. En stomme från Elitserielaget följde med ner i Hockeyallsvenskan, och laget ångade på hela vägen fram till kvalserien.
– Det var så mycket känslor, jag var nervös och laddad på samma gång. Det var glädje och förtvivlan om vartannat, fortsätter Johan. Sista matchen i Södertälje höll jag på att dö i båset, jag har aldrig varit så nervös. Jag kunde knappt spela och minns inte alls vad som hände sista minuterna eller efter slutsignalen.
Det blev avancemang med minsta möjliga marginal och Johans rekordkarriär fortsatte därmed spikrakt uppåt. Två säsonger efter spel med Boro/Vetlanda i division tre skulle han plötsligt spela i Elitserien.
– Jag var inte ett dugg nervös för hockeyns skull, men däremot för tv. Jag var livrädd för att göra intervjuer, konstaterar Johan.
– Jag blev en defensivspecialist för att jag visste att de som gjorde mål fick stå i tv och svara på frågor. Jag gjorde bara mål när det var absolut nödvändigt, aldrig i onödan. Så har det varit i hela min karriär. Jag har alltid fnyst lite åt spelare som stirrar sig blinda på målstatistik. Den statistik som betyder något är plus/minus. Är du på plus vinner du, är du på minus förlorar du. Så enkelt är det.
Johan Franzén hemma i vardagsrummet under tiden i LHC.
Säsongen 2003/04 blev det ändå 12 mål och 18 assist för Johan, som blev uttagen till landslaget för första gången i karriären.
Säsongen därefter stod Cloetta Center färdig i Linköping, och för Johan Franzén var det speciellt att få uppleva atmosfären i nya hemmaborgen.
– Det har alltid varit bra drag i LHC-klacken, och de har lyft mig nåt oerhört genom åren. Den säsongen i Cloetta Center var det magisk stämning, och när de drog igång med ”Frazze Franzén” rös jag ute på isen.
Det blev en hektisk vår med VM-spel för Tre Kronor och sedan en flytt till Detroit Red Wings, som under ett antal år runt milleniumskiftet var den stora svenskklubben i NHL. Stjärnor som Nicklas Lidström, Steve Yzerman, Brendan Shannahan, Chris Chelios, Henrik Zetterberg och Pavel Datsyuk mötte den då fortfarande blyge Franzén i den amerikanska mellanvästern.
– Jag var ganska tyst i början, skrattar Johan. Jag noterade att de som kom upp och var kaxiga, typ Daniel Cleary, snabbt fick på nosen av lagets veteraner. Steve Yzerman var en jäkel på dräpande kommentarer, det var så att man satt och vek sig av skratt i omklädningsrummet.
– Det var för övrigt han som myntade ”The Mule”, fortsätter Johan. Det var nån försäsong när vi körde ett konditionspass på isen och jag trampade förbi honom, då blev han tjurig och ropade ”You f-cking Mule!”, haha.
Johan Franzén med Stanley cup-bucklan hemma i Landsbro 2008.
Första NHL-målet är inget Johan Franzén vill prata om – ”det var ett skitskott” – men ett mål han framhåller som sitt kanske främsta i karriären är det som betydde 2–1 i match tre i semifinalserien mot Colorado Avalanche säsongen 2007/08. Franzén var stekhet, hade gjort karriärens första hattrick i en slutspelsmatch tre kvällar tidigare, så när han fick pucken av Brett Lebda och från en position till vänster om målet fick in pucken var det nog ingen som höjde på ögonbrynen.
– Jag tror ingen förstår hur svårt det målet var att göra, säger Johan. Jag var tvungen att få upp pucken på högkant och sedan träffa den snett underifrån för att hitta den minimala luckan som fanns på målvakten. Jag har aldrig varit i zonen lika tydligt som då. ”Fan, vad långsamt allt går”, minns jag att jag tänkte. Jag såg inget annat än det jag skulle se, och allt gick så lätt.
Det blev totalt 13 mål och en Stanley Cup-titel under det slutspelet.
Efter att ha upprepat slutspelssuccén säsongen därpå ställdes Johan oförklarligt nog utanför powerplay och de producerande kedjorna när han återvände till Nordamerika på sensommaren 2009.
– Jag önskar att jag hade fått fortsätta vara samma spelare, men coachen hade bestämt sig för att peta mig. Det var ren politik. När den coachen sätter dig i frysboxen är det på riktigt, det är vuxenmobbing. Slutet av min karriär önskar jag att jag aldrig behövt uppleva, det var under långa stunder rena mardrömmen, säger Johan ärligt.
"När den coachen sätter dig i frysboxen är det på riktigt, det är vuxenmobbing." säger Franzén om Mike Babcock.
Därtill kom ett skadehelvete som kulminerade i en förödande hjärnskakning i januari 2015. Det blev slutet för Franzéns hockeykarriär. Alltsedan dess har han kämpat för att återfå ett normalt liv.
– Jag trivs ute i skogen, när jag följer djurspår, plockar svamp och tar in den vackra naturen. Jag har en stuga vid Järnlunden och så har jag köpt skog ute i Björkfors. Där kan jag gå i timmar. När jag blivit mindre beroende av mediciner hoppas jag kunna ge mig ut på dygnslånga vandringar utan packning och bara överleva av naturen, säger han.
Han håller sig också sysselsatt i trädgården, där han schaktar och bygger för att skapa sin drömtillvaro.
– Jag har aldrig sökt uppmärksamheten eller kändisskapet, men jag insåg tidigt att hockeyn kunde vara min biljett till ett friare liv. Jag har gått emot mina instinkter många gånger men där moroten hela tiden varit att tjäna tillräckligt mycket pengar på min ishockeykarriär för att kunna leva ett helt annat liv efteråt.
Om det livet kommer innehålla ishockey i någon form? Inte omöjligt.
– Jag älskar hockey, understryker Johan. Jag är gärna med mina grabbar när de tränar och tycker det är kul att vara involverad i deras ishockey, men tränare vill jag inte bli. Möjligen att jag kan tänka mig att arbeta som hockeykonsult i någon form.
Fotnot: Den här texten är ett utdrag ur Johan Hagesunds nyutkomna reportagebok "56 LHC-profiler".
