LHC-tränaren Bert Robertsson erkände för några dagar sedan att han ibland kan stå där i båset och sakna hetta och känslofyllda matcher av slutspelskaraktär.
Det gör jag också.
Samtidigt känns det mer lättkränkt och känsligt än någonsin.
Herrejösses, hur skitnödigt får det vara?
Det är klart att Patrik Zackrisson inte borde ha sparkat sönder den där papperskorgen, men är det så konstigt och så farligt att adrenalinstinn frustration för ett ögonblick sprutar ur öronen efter Leksands femtielfte förlust?
Det är klart att det inte var ett lyckat ordval när LHC i ett nyhetsbrev i höstas kallade Örebro för ”plastlaget från Närkeland”. Men att det skulle vara så hemskt som vissa ville ha det till har jag ärligt talat svårt att förstå.
Och allra värst:
Frölunda slog Färjestad i Champions league och avslutade med att lira Sven Ingvars-klassikern ”Torparrock” i högtalarna. Ett hån, tyckte vissa i Färjestad och Frölunda kände sig tvingat att be om ursäkt för sitt hemska tilltag. Lägg av. Skärp er.
Det finns väldigt mycket här i världen som man kan uppröras över, men banne mig inte det där. Om det nu var någon verkligen tog illa upp handlar det betydligt mer om den personen än om tilltaget i sig. Jag tyckte att det var kul, kaxigt och retfullt. Och framförallt: med glimten i ögat.
Precis som det ska vara. Precis som vi vill ha det. . . eller i alla fall borde vilja ha det.
Vi borde inte ha mindre av sånt.
Vi borde ha mer av sånt.
På 21 poäng ställde vi oss frågan vart det är på väg med Linköping HC? Är det på väg mot att trots allt slåss om en slutspelsplats – eller kommer det ännu mer att handla om att överleva och om att undvika kval? Just nu känns det betydligt mer som det sistnämnda alternativet. Just nu talar väldigt mycket för en vinter och vår där det mer än något annat handlar om att hålla Leksand och Oskarshamn bakom sig.
Det stora problemet verkar vara att hitta balansen mellan offensiv och defensiv.
Det måste börja bakifrån, absolut är det så, men vågar du ingenting så vinner du ingenting heller. Tretton skott på mål på en hel match är underkänt deluxe.
Bert Robertsson pratade själv efteråt om att det saknades energi och att en förklaring kan vara att det tränats för hårt. Han kan ha en poäng där. Det är viktigt att träna hårt och bra, men det handlar också om att träna smart och att inte glömma återhämtningen.
Om så är fallet borde det ha rättats till igår.
Så här långt har LHC-ledningen famlat i sina försök att hitta nödvändig kemi i sina formationer. Några matcher här och där, några perioder här och där – men alldeles för sällan och inte minst för ojämnt över 60 minuter.
Hösten är tillfället för att blanda ingredienser, hitta rätt i formationer och få det att klicka.
Hitta kemi, helt enkelt.
Framåt och bakåt.
LHC har inte gjort det.
Bert Robertsson ansvarar för laboratorieexperimenten i Linköping och för att få till den exakta kemiska blandningen och jag kan tycka att det för ofta ändrats för lite under matcherna när spelet gått i stå och det varit på väg mot förlust. Jag kan möjligen också tycka att det för ofta ändrats lite för mycket mellan matcherna för att skapa en större trygghet.
Jag hade behållit förstakedjan intakt, spelat Adam Helewka som center med Henrik Törnqvist och Olle Lycksell och givit Mikael Frycklund chansen tillsammans med Patrik Lundh och Joe Whitney. Med Jimmy Andersson (när han är frisk), Dan Pettersson (när han är tillbaka) och Jarno Kärkki (om han blir kvar) i en fjärdekedja.
I övrigt:
Borde inte Mikael Frycklund få chansen snart?
Patrik Lundh måste snart börja visa mer.
Det borde inte vara någon nyhet att det är bra att skjuta högt på David Rautio. Det borde inte vara någon nyhet att det är bra att skjuta överhuvudtaget.
Hemmapubliken var bättre än hemmalaget den här gången också.
