Den 21 mars infaller Unescos Världspoesidag. En företeelse som den internationella poesidagen får förmodligen en del att skaka på huvudet.
Poesi betraktas av många som en marginell och tämligen obskyr del av kulturlivet. Den i Linköping en gång verksamme poeten Sven Lyra – klädd i kaftan och med en purjolök i handen – torde svara väl mot den arketyp som för många är sinnebilden av den bohemiske konstnären.
Men poesi är en fantastisk konstform, inte minst därför att vi kan lära oss dikter utantill och sedan ha tillgång till dem närhelst vi vill. Min egen utantillrepertoar av lyrik begränsar sig till kortare dikter, undantaget sådan poesi som jag lärt mig för att den tonsatts. Sedan jag för ett par år sedan hörde talmannen Andreas Norlén på sin milda östgötska recitera samtliga verser i Runebergs dikt Sven Dufva, har jag emellertid tänkt att jag också borde öva in längre verk.
Tyvärr gör stigande ålder inte den saken enklare. Därför önskar jag att jag hade fått lära mig lyrik utantill när jag gick i skolan.
Även om jag hade utmärkta svensklärare, var memorering av dikter något som nog redan då ansågs förlegat – liksom att lära sig regentlängden, psalmverser eller namnen på Jakobs tolv söner.
Diktläsning ur minnet bör dock inte ses som vare sig korvstoppning eller papegojkunskap. Tvärtom kan det vara ett sätt att värna magin i svenskämnet, som i dag lätt får ett stort fokus på att elever själva ska producera texter.
Dikten öppnar en portal till en annan tid och ett annat rum än den lektionssal man befinner sig i, samtidigt som eleven gör skaldens ord till sina egna. Att läsa en dikt högt blir dessutom en träning i att använda sin röst som ett estetiskt uttrycksmedel.
Regeringen har tillsatt en läroplansutredning som ska bidra till att skolan får ett större fokus på fakta och ämneskunskaper. I svenskämnet ska läsning och skrivning vara centralt och dessa konkreta färdigheter får inte trängas undan av mer diffusa förmågor som att resonera och analysera. Det är ett nödvändigt reformarbete och jag hoppas att poesin kan ses som ett verktyg för att främja just de centrala kunskaperna, samtidigt som det bidrar till skolans bildningsideal.
Om man så bara lär sig en enda dikt utantill, är man med och förvaltar en liten skärva av vårt kulturarv – det är en fantastisk sak att anförtro det uppväxande släktet. Och i Tiktokskrollandets tid behöver barn och ungdomar få erfara det djup som poesin skänker åt tillvaron.
Jonatan Lönnqvist är sångare, lärare och skribent bördig från Linköping.