Den nu avlidne konstnären Lars Pettersson Udd vid familjens minnesvägg 2004 och sonen Gustav vid samma vägg 2020.
Tårarna väter kinderna när Gustav ska summera 2020. Året då tre kometer, som han säger, kraschade in i hans atmosfär och slog tillvaron i spillror. De rinner sakta nedför kinderna, men blandas upp av skratt innan de hinner torka. Han är ingen tungsint person och har nära till sina känslor, av alla slag.
Gustavs 28-åriga liv passerar revy nu när han går omkring här i ett älskat hus fyllt av kartonger och i en värld av minnen. Från barndomen, uppväxten, konstnärskapet, de gemensamma utställningarna – och en älskad far. En far som efter 25 dygn i respirator och i sviterna av covid-19 dog den 28 juli 2020.
Jag är bekant med huset och nickar igenkännande åt altartavlan i den stora kyrksalen och åt minnesväggen med hundratals småpryttlar fastsatta med cement i hallen. 2004 var jag här och gjorde ett reportage till Correns bostadsbilaga. Jag minns hur mitt intervjuobjekt, konstnären Lars Pettersson Udd, var en smula disträ och hur den då 11-åriga Gustav fyllde i när pappa inte fullföljde en del meningar. Förklarade hur han egentligen menade.
Vi var där för att Haga missionshus är så säreget och ett av stans mest spännande hus. Men också för att Lars var en så mångfacetterad och spännande konstnär. Säg en teknik han inte provade? Säg ett material han inte satte händerna i? Han såg ansikten i drivved, skapade skulpturer i sten, arbetade i keramik, tryckte grafik, gjorde kollage, målade i olja, akvarell . . .
Han var före sin tid och gjorde konst av sådant andra betraktade som skräp, ofta färgglatt, alltid busigt och med glimten i ögat. Hos honom kunde man också hyra konst och byta den om man tröttnade.
Eftersom Gustav fick ett fast jobb på Östgötateatern flyttade han provisoriskt tillbaka till sitt gamla pojkrum. "Det gjorde att pappa och jag fick mycket tid under hans sista halvår i livet".
När de andra småkillarna i Överum, där Gustav växte upp i ett gammalt magnifikt ålderdomshem, bara hade ögon för fotboll ville Gustav sjunga, dansa och spela teater.
Ortens snäva mall för hur en liten kille skulle bete sig hade kunnat kväva honom. Men mamma och pappa pushade honom alltid att göra det han själv brann för.
Gustavs första skådespelarjobb var som Skorpan i "Bröderna Lejonhjärta" och Rasmus i "Rasmus på luffen" i Astrid Lindgrens värld. Han var åtta år.
Efter musikklass på Folkunga drog han till Stockholm, kom in på Kungliga Svenska balettskolan och fick dansa på Kungliga Operan, Folkoperan och i New York tills en ryggskada satte stopp för danskarriären när han var 21.
– Efter många år på scenen och framför kameran, upptäckte jag att det var kul även bakom och sökte till Kulturamas högre fotografiska utbildning.
Varken Gustav eller hans syskon kan ta över missionshuset så nu ska det säljas. ”Det är vemodigt förstås, särskilt anledningen till försäljningen”, säger sonen Gustav.
Sedan följde många jobb som både fotograf och rekvisitör (att ta fram alla detaljer, böcker, maträtter och privata saker, som ramar in en karaktär). Gustav har arbetat med produktioner som Bonusfamiljen, Partisan, Morran & Tobias, Jordskott och Fartblinda.
2020 var året då pusselbitarna till synes skulle falla på plats och cirkeln slutas. Han hade hittat den stora kärleken och fått jobb på sin drömarbetsplats Östgötateatern. Efter många år som frilansare skulle han flytta hem igen.
– Jag hade ingen bostad så jag flyttade in provisoriskt hos pappa, skild från mamma sedan några år, i mitt gamla pojkrum. Vi fick ett halvår av väldigt tätt umgänge innan han dog, vilket jag är så oändligt tacksam över nu. Alla dessa tillfälligheter och ödets nycker...
"Klart det är vemodigt att packa ihop vårt hem, men det känns fint att pappa lever vidare genom all sin konst", säger Gustav Udd, son till konstnären Lars Pettersson Udd som i somras avled i sviterna av covid-19.
I mitten av juni blev mamma Carina sjuk i covid-19 och vårdades på IVA.
– Mamma skrevs ut på midsommardagen. Samma dag insjuknade pappa och fick överta hennes rum på US. Jag hann inte glädjas över att mamma tillfrisknat. Pappa lades snabbt i respirator. Det var så absurt allting.
En orosklump började växa magen.
– Pappa var rädd för vården och att hamna i respirator. Hans egen bror dog nedsövd i respiratorvård efter en infarkt. Han var 64 år då det hände, samma ålder som pappas.
Gustav och hans två syskon fick besked om att det bara fanns två tillfällen då de skulle få besöka pappan. Antingen om han tillfrisknade och skulle väckas. Eller om hans liv inte stod att rädda och vården skulle upphöra.
– När telefonsamtalet kom hade han varit nedsövd i 25 dagar och hans tillstånd hade fortlöpande försämrats. Jag visste att det var kört. Vi fick klappa hans hand och smeka en liten bit hud vid tinningen. Alla slangar, all apparatur. Det var som en bisarr filminspelning där någon plötsligt skulle utbrista "tagning!".
Dagen före pappans död fick Gustavs kärleksrelation ett abrupt slut.
Varken Gustav eller hans syskon kan ta över missionshuset så nu ska det säljas. ”Det är vemodigt förstås, särskilt anledningen till försäljningen”, säger sonen Gustav.
Gustav och syskonen ordnade en borgerlig begravning från scenen hemma i missionshuset. En sångerska sjöng "När löven faller" och en av pappans favoritsånger, Enyas "Only time", spelades.
– Vid den tiden fick 50 personer samlas, så vi hade 45 utspridda stolar här i kyrksalen.
Syskonen är utspridda i landet och ingen kan ta över missionshuset. I dagarna ska det säljas och Gustav har bråda dagar. Tusentals ting ska tas om hand. Hundratals tavlor och skulpturer ska paketeras och köras iväg inför en kommande minnesutställning i samarbete med Åse Berglund & CO vid Hunnebergsgårdarna i sommar.
– Pappa lever vidare genom sin konst och att vi fick så mycket tid tillsammans i slutet känns fint. Efter 2010 blev vår relation bara bättre och bättre.
Vad hände 2010?
– Jag kom ut som gay på Time Square i New York. Jag hade vetat det sedan barnsben och mina föräldrar nog anat det länge. Familjen var där för att titta när jag dansade, jag var riktigt kär för första gången och ville visa upp honom. Ska man nu komma ut så kan man gott göra det på Time Square tycker jag, ha ha.
Varför påverkade det papparelationen?
– Många gaykillar är oroliga för hur deras pappa ska ta det. Många fäder uppfattar det som ett personligt misslyckande och tar avstånd från sina söner när de får veta att de är gay. Pappa var helt lugn och sa "om du är lycklig är jag lycklig. Oavsett vem du älskar".
En sen julikväll fick Gustav en ingivelse och skrev ett långt sms till pappa Lars på US. Om hur mycket han betytt, hur han alltid känt hans stöd, hur han inspirerat honom att våga leva sina drömmar.
"Du har alltid varit där, sedan mina första minnen på din rygg, när jag såg dig skapa, måla och du tog mig till platser som enbart kunde vara i din fantasi. Jag älskar dig något så otroligt. Vi saknar dig. Kämpa!"
Han hann få svar.
"Tack min fina son. Vi är och kommer alltid att vara starka tillsammans. Puss och kram Pappa".
Dagen därpå sövdes Lars ned. För att inte vakna upp igen.
