På måndag kommer Fredrik Wikingsson och Filip Hammar till Linköping och Norrköping för att presentera sin film för biobesökarna. Till Norrköping kommer de till 18.45-föreställningen och till Linköping klockan 20.15.
– Vi skålade i champagne när vi läste att Corren hade lagt ner sin kulturredaktion!
Ja, en 12 år gammal recension av föreställningen "Jakten på den försvunna staden" i Konsert & Kongress har satt sina spår. I både sin podd och i programmet "Alla mot alla" har duon spytt galla över tidningen.
Men mer om det senare.
I helgen har deras film "Den sista resan" biopremiär och under filmens första dagar på vita duken ska de båda filmmakarna resa landet runt för att presentera filmen för biopubliken. Bland konkurrenterna på biografernas tablåer finns bland annat miljardfilmen Dune 2.
Det blir en lite annorlunda promotion-turné ni ger er ut på än den världsturné Dune 2-gänget gjorde.
– Vår turné är lite mer i linje med de vi är. Nu var det länge sen vi kastade oss ut på vägarna för att ha kul och prata om något som vi möjligen är lite stolta över, säger Filip Hammar.
Det där med att vara "lite stolt" över sin film är något som inte kommit lätt.
Om man har lyssnat på er podd så har det känts som att ni har varit ganska oroliga för vad folk ska tycka om filmen?
– Jag häpnar varje gång jag hör en filmare säga saker som "nu äntligen ska folk få se vår guldklimp" och så är de bara lyckliga. Vi känner bara ångest! Vissa filmare säger "nu ska ALLA få se vår film", vi säger "vilken ångest, nu ska kanske 300 personer se vår film", säger Fredrik Wikingsson.
– Ju mer personligt något är, och det här är den mest personliga film vi har gjort, desto mer ångest får man över att visa upp det. Så när vi kommer ut i salongerna och presenterar vår film ska de veta att vi är jävligt hudlösa och sårbara. Var mjuka mot oss!
Nu hyllas filmen överallt och ni får fyror och femmor i betyg av recensenterna. Kan ni ta in det och tro på att folk ändå verkar gilla filmen?
– Vet du vad, jag kan inte göra det. Bara för en liten stund sen så såg jag en samling recensioner och tänkte att "det här är inte klokt" och så fick jag en tår i ögat. Men jag tänker samtidigt att någon driver med oss. Vi har varit så oroliga för det här. Sen är ju recensioner inte allt här i världen, men jag ska inte ljuga och säga att det ändå inte betyder mycket. Nu borde man ju kunna gå på moln, men det gör jag inte, säger Filip.
– Jag tycker att det är väldigt skönt att jag och Filip är likadana i det här. Vi får ofta höra från folk att vi är så olika. Men i det här känner vi precis likadant. Vi kan älta ihop. Sen kommer vi väl träffa någon maskinist i Norrköping som ser lite missnöjd ut och så kommer vi gå igång och älta över det, "jahopp, den jäveln hatade den".
I den dokumentära filmen ska Filip försöka väcka liv i sin pappa Lars som på äldre dagar har tappat sin livsgnista. För att göra det ska de återskapa barndomens bilresor ner till Lars älskade Frankrike.
– Projektet blev som två delar samtidigt. Både att vi skulle göra den här filmen men sen ville ju Filip göra den här resan så bra som möjligt för att få igång sin pappa, så de två arbetena skedde parallellt, säger Fredrik.
Det blev en minst sagt känslosam resa.
– Vi alla i teamet smittades av Filips entusiasm och när vi rullade iväg med bilen från Köping så var alla på så bra humör. Sen gick det ganska fort innan det blev något annat. Vi började inse att Filips uppdrag kanske aldrig skulle gå. Och det är också en historia. Filip måste inse att pappa aldrig kommer att bli som förr. Men det finns något vackert i den han är nu.
Vad säger Lars själv?
– Han och Filips mamma Tiina älskar filmen, och det är väldigt skönt. Likt många andra föräldrar så tror jag att han har känt en stress inför sin son att han ska vara likadan som han har varit förr. Nu har de en mycket finare och mer harmonisk relation, säger Fredrik.
– Han förtjänar det här. Och så många andra som är som honom. Som gammal lärare representerar pappa alla de där hjältarna som finns överallt i samhället. Pappa är många människor, och filmen är till alla dem, säger Filip.
Filip Hammar hemma hos mamma Tiina Hammar och pappa Lars Hammar i huset i Köping.
Men så, tillbaka till hatet mot Corren. 4 329 dagar efter den där förödande recensionen.
– Jag kan berätta precis hur det var. Det här var vår första scenföreställning och innan vi kom till Linköping hade det rullat på fint överallt. Efter föreställningen gick vi ut och drack öl och på morgonen åkte vi iväg med bussen. Innan vi åkte iväg köpte jag tidningen och gav till Fredrik.
– Och där på förstasidan är det en bild på oss och två stora ord: "STEL DUO". Då gick jag ner i svart, säger Fredrik.
Correns förstasida 24 april 2012.
– Men det handlar ju också om en skam! Man tänker att man just har haft en föreställning för 600 personer och så tyckte de att vi var stela, fan vad jobbigt. Vissa saker i ens liv fastnar, och det här FASTNADE.
Men, kan ni kanske ha varit lite stela?
– Jag minns tydligt att det allra första som hände i showen var att jag skulle dra något skämt om vad wifi-lösenordet var till lokalen och så skulle jag referera till Winnerbäck på något sätt. Och sen snubblar jag på orden och tappade bort mig. Men sen tyckte jag att vi reparerade det!
– Vi var inte så stela, vi var inte det.
– ...eller, ja, jo. Vi kanske var lite stela.
Vi kan gå vidare?
– Vi kan gå vidare, nu röker vi fredspipa. Det ska bli kul att komma tillbaka.