Spelningen i Saab arena var den första kvällen på turnén som sträcker sig till december.
Vi tar det från början.
Jag är född och uppvuxen i Kisa. När jag gick i gymnasiet i Linköping var Lars Winnerbäck på allas läppar och "Live för dig" spelades överallt. Jag kunde inte fatta grejen. Vad var det som var så fanatiskt bra? Winnerbäck fanns verkligen inte i mina drömmars stad.
Men livet vände blad.
Kanske har jag med åren blivit mindre radikal. Kanske har jag insett att man aldrig kan springa ifrån sig själv, förr eller senare hinner livet ikapp. Förr eller senare inser man att somligt blivit försent eller så har livet, helt utan att man märkt det, börjat skriva på en ny roman.
När jag nu reser genom Winnerbäcks musikaliska kosmos inser jag att det här, det handlar om mig. Om mitt liv, mina drömmar, mina minnen och – framförallt – om min längtan. Och det känns bra.
Spelningen på Saab arena är en av mitt livs mäktigaste. Jag ville aldrig gå härifrån, det fick aldrig vara slut. En känsla jag verkade dela med 9 100 andra.
Det klär Winnerbäck att bli äldre. Yvigheten och öset är borta, ersatt av eftertänksamhet och en skamsen dissekering av det medelklassiga folkhemmet. "Vi blev som de andra" sjunger Jocke Berg i "Dom andra" på Vapen och ammunition 2002. Drygt 20 år senare säger Winnerbäck samma sak, fast med andra ord.
Winnerbäck lyfter i mellansnacket betydelsen av studieförbund, av att försöka göra världen lite mindre mörk och sudda ut gränserna mellan "vi och dom". Och här har han publikens hjärtan i sina händer.
För även publiken är lite mer grå, lite mer medelålders och lite mer bekväm.
Men även den mest bekväme kan inte låta bli att gå loss på "Hugger i sten" och "Söndermarken". Då exploderar arenan i ett magiskt ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.
Även i de mer fartfyllda låtarna ligger den brustna strängen där och vibrerar. Stänken av moll gör låtarna tidlösa, gränslösa och snuddar obarmhärtigt vid bråddjupet inom oss.
Ingen kan som Winnerbäck sätta fingret på den kliande känslan av leda, av att längta bort men ändå hem. Ingen kan som han ringa in den såriga längtan som bultar i varje bröst.
Det är inte så originellt att dikta om leda, längtan och vägen bort och tillbaka, från och till ett "hem". Men få kan lyckas skapa känslan av ett hem i hemlösheten.
Finns det verkligen "en fagrare glans någon annanstans"? Jag tror att det som gör Winnerbäck så fantastiskt bra, och som han verkligen bevisade på turnépremiären, är att han gör det klart att längtan till det där bortom bergen är fullständigt nödvändig. Utan detta inkapslade begär går våra liv i kras, utan den kan vi varken vända blad, börja på en ny roman eller känna doften av halvhjärtad husmanskost.
Någonstans handlar det om försoning. Med sig själv och människor emellan. Att det skulle vara Winnerbäck som fick mig att försonas med mig själv trodde jag inte.
Du tillhör mitt folk Lars Winnerbäck. Du finns i mina drömmars stad.
