På måndagseftermiddagen kom den tråkiga nyheten att tecknaren och animatören Per Åhlin avlidit, 91 år gammal.
TT kom med beskedet, och fick mig att hicka till tre gånger.
Först gången var själva nyheten. Andra gången var en stund senare, när TT skrev i sin rubrik att "Mannen bakom Karl-Bertil är död". Som varje Linköpingsbo (och alla andra) torde känna till så var det ju stadens store son Tage Danielsson som skrev "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton".
Tredje gången jag hickar till är när TT skriver att Per Åhlin gjorde Sveriges först tecknade långfilm, och att det skulle vara "I huvet på en gammal gubbe" från 1968. Men varken den eller "Dunderklumpen" (1974) är helt animerade, båda har stora inslag av vanlig spelfilm. Sveriges första helt animerade långfilm var "Agaton Sax och Byköpings gästabud", som kom 1976 i regi av Stig Lasseby.
Men det är inte så konstigt om man tror att Per Åhlin var först, eftersom han var störst bland svenska animatörer.
I mitten av 70-talet var han någon att se upp till om man var en väldigt ung tecknare som drömde om att göra tecknad film – och det var jag. Jag tecknade varje dag, och såg allt animerat jag kunde hitta. När Per Åhlins "Dunderklumpen" kom omfamnade jag den på samma sätt som jag omfamnade allt från Disney.
Och Disney hade startat mitt intresse för Robin Hood, så när SVT aviserade 1975 att det skulle komma en tv-film på självaste julafton om en kille som gillade Robin Hood, och att den var tecknad av Per Åhlin, var jag ett fan redan före premiären. "Karl-Bertil" blev en högt älskad jultradition.
Egentligen är de ju varandras motsatser: om Disneys figurer är strömlinjeformade, snabba och smidiga är Per Åhlins eftertänksamma, stillastående och subtila. Lite svenskare, helt enkelt.
Det var förstås andra inblandade också som satte sin starka prägel på Åhlins filmer. Tage Danielssons röst och Gunnar Svenssons musik i "Karl-Bertil". Beppe Wolgers röst (och kropp) i "Dunderklumpen". Alfons Åberg-filmerna utgår från Gunilla Bergströms illustrationer, och är omöjliga att tänka sig utan Björn Gustafsons röst och Georg Riedels musik.
Men det var Per Åhlin som regisserade, och därmed satte det speciella tempot. Hans figurer rör ibland bara lite på ögonen, men uttrycker så mycket mer än sina ständigt ramlande och skrikande amerikanska kollegor.
Mina egna teckningar rör sig inte alls, men hjärtat klappar fortfarande hårt för Per Åhlin.