Förväntningarna var inte högt ställda. Efter en höst av framgångar för Linköpingsbördiga regissören Mika Gustafson och hennes fina film "Paradiset brinner" blev nomineringarna till Guldbaggen något av en besvikelse.
Mika hade varken chans på priset för regi eller manus, och eftersom filmen fått så få nomineringar kunde den ju knappast bli årets bästa film. Trodde jag. Men det slutade i triumf, inte bara för "Paradiset brinner".
Ur lokalpatriotisk synvinkel var hela galan en strålande succé. Barnfilmspriset Gullspira gick till Inger Nilsson från Kisa, för alltid förknippad med rollen som Pippi Långstrump. Hederspriset gick till Marie Göranzon från Linköping, som vid sidan av teaterrollerna har spelat i 53 olika filmer och tv-produktioner. Priset för bästa kvinnliga huvudroll gick till Marall Nasiri – född i Iran men uppvuxen i Linköping.
Och så till sist priset för bästa film till Mikas "Paradiset brinner". Helt rättvist, tycker jag. Men jag har ju aldrig sett "Motståndaren" eller "Syndabocken" som inte har visats i Linköping.
Det är ett bekymmer, att Filmstaden har så litet förtroende för svenska filmer. "Syndabocken" har rocksångaren Tommy Nilsson i en biroll och fick jättebra kritik, skulle inte det räcka för att våga visa den?
Just nu finns EN chans att se "Motståndaren" – onsdag 17 januari – och jag hoppas att även "Syndabocken" kommer hit. Dessutom har alla ni som missat "Paradiset brinner" och den fenomenala "Miraklet i Gullspång" chansen igen: båda filmerna visas på nytt eftersom Guldbaggegalan gör dem aktuella igen.
Och låt mig citera vad Christina Schollin, känd nöjesfamiljsmatriark och filmstjärna, sade när hon skulle dela ut pris: "Film ska ses på bio".
Det går lite knackigt för svensk film igen. Det påpekade programledaren Shima Niavarani då och då, med kärleksfulla nålstick till höger och vänster. Så bra hon var! Efter många, många år med pinsamma programledare och töntiga manus fulla av flåsigt sexuella anspelningar fick vi plötsligt en gala som var vass, smart och rolig.
Hon pratade persiska också, med Milad Alami som gjorde "Motståndaren". Och vid sidan av galans östgötska tema fanns ett iranskt. Marall Nasiri lyfte fram kvinnorna som sitter fängslade i Iran. Och Nima Yousefi, även han från Iran, lyfte fram en annan orättvisa.
Han är producent för "Paradiset brinner" och tog emot Guldbaggen för bästa film. Men han kritiserade att "icke professionella" skådespelare inte fick nomineras i år. Och så gav han, helt rättvist, baggen till filmens tre unga stjärnor: Bianca Delbravo, Dilvin Assad och Safira Mossberg.
Deras regissör Mika Gustafson säger till TT att hon är emot juryns nya regler, och att tjejerna i "Paradiset brinner" inte är helt oerfarna skådespelare:
– De har fått en skådisutbildning i tre månader av mig och andra som är professionella filmregissörer och skådespelare. Så de är utbildade och har genomfört en professionell filminspelning i åtta veckor. Då är man inte en amatör utan då är man en förstagångsskådespelare. Och det är en annan sak, säger Mika Gustafsson till TT.
Regeln är orimlig. Tänk om stjärnorna i "Fucking Åmål", Rebecka Liljeberg och Alexandra Dahlström, skulle varit utestängda från Guldbaggen? Eller Sofia Kappel som utforskade porrindustrin i "Pleasure"? Eller Lene Cecilia Sparrok i "Sameblod"?
Jag hoppas på nya galor utan den regeln. Och med Shima Niavarani som programledare, för evigt.
