Marion Cotillard i "Inception" (2010) och som Edith Piaf i "la vie en rose" (2007).
Ibland anknyter en film till en helt annan film. En scen i en skräckfilm är plötsligt en fortsättning på en komedi. Fenomenet är sällsynt men dyker upp ibland, och jag är aldrig riktigt säker på om det görs med avsikt eller bara är en slump.
Två konkreta exempel:
1: Från Piaf till Nolan.
Den franska aktrisen Marion Cotillard spelade sångerskan Edith Piaf i "La vie en rose" 2007. Tre år senare kom Christopher Nolans "Inception". Filmen handlar om en grupp agenter, ledda av Leonardo DiCaprio, som tar sig in i andra människors drömmar. När drömmen ska brytas används en sång som signal: "Non, je ne regrette rien", det odödliga örhänget som Edith Piaf spelade in 1960.
Men DiCaprios karaktär hemsöks i drömmarna av ett spöke: hans hädangångna hustru, spelad av just Marion Cotillard.
Hon spelar en helt annan karaktär, men för mig är det omöjligt att se filmen utan att associera henne med Edith Piaf. I en intervju har Nolan berättat att sången fanns i manus från början, långt innan Cotillard fick rollen.
Christopher Walken på väg mot olyckan i "The dead zone" (1984) och i "Annie Hall" (1977) där han berättar om sin fantasi om att krocka.
2: Från Woody Allen till Stephen King.
1984 kom Stephen King-filmatiseringen "The dead zone" med Christopher Walken som mannen som kan se människors framtid när han rör vid dem. Filmen inleds med att han kör bil en mörk oväderskväll – och krockar med en lastbil.
Ett tiotal år senare såg jag Woody Allens "Annie Hall" från 1977 för första gången. Christopher Walken spelar Annies lantisbrorsa, och anförtror sig till Woody: "Ibland när jag kör bil på kvällen ser jag strålkastarna från en annan bil och känner ett sug efter att svänga över i mötande fil". Strax därpå får Walken i uppdrag att skjutsa hem dem i mörkret – och Woody är stel av skräck.
För biopubliken 1977 var det en rolig scen bland många. Jag kunde bara tänka på kraschen som inleder "The dead zone".
Här är det föga troligt att kopplingen mellan filmerna är avsiktlig. Kanske, kanske att Christopher Walken såg en parallell mellan scenerna, men det var knappast vad regissören David Cronenberg planerat.
Det finns förstås många scener som liknar varandra och filmer som bygger på liknande idéer – det är inte det jag syftar på.
Ingmar Bergman gjorde det medvetet ibland. "Skammen" (1968) slutar med att Liv Ullman och Max von Sydow är krigsflyktingar i en kringdrivande båt. I "En passion" (1969) drömmer Liv Ullmans karaktär en fortsättning på den föregående filmen.
Att skådisar återkommer i liknande roller hör också till vardagen. Martin Sheen dök till exempel upp som presidentkandidat i "The dead zone", 15 år innan han tillträdde posten i tv-serien "Vita huset". Helena Bonham Carter har spelat både drottning Elizabeths mor ("The king's speech") och syster ("The crown").
Men när man minst anar det stöter man på fenomenet igen.
De talande rävarna: i Lars von Triers "Antichrist" (2009) och David Lowerys "The green knight" (2021).
3: Rävarna.
2009 gör Lars von Trier "Antichrist". Där finns en räv som talar: "Chaos reigns" (kaos härskar), säger den.
2021 gör David Lowery "The green knight". Där möter sir Gawain en talande räv, och alla recensenter drog förstås paralleller till "Antichrist".
Båda rävarna påminde mig om en händelse, en sommarkväll 2007. Jag var nybliven radhusägare och hade just gått på semester. I skymningen gick jag ut i vår lilla trädgård. Plötsligt stod en räv strax framför mig. Den var helt orädd, den bara sträckte sig upp och nafsade i sig ett körsbär från vårt träd, svalde, tittade på mig med en blick som sade "du bestämmer inte här" – och kilade lugnt iväg.
Skådespelaren Elizabeth (Natalie Portman) följer noggrant Gracie (Julianne Moore) i spåren i "May december".
Nu ser jag bioaktuella "May december". Julianne Moore spelar en kvinna som orsakat skandal när hon inlett en relation med en ung pojke. 20 år senare är de gifta och har barn. Nu ska det göras film om deras liv, och Natalie Portman spelar en skådespelare som ska spela kvinnan i filmen – hänger ni med? Portman följer med Moore i vardagen för att samla kunskap inför sin roll. Julianne Moores karaktär frånsvär sig allt ansvar för det som hände: "Jag var oskyldig, han förförde mig".
Portman går i Moores fotspår. Många drar paralleller till Ingmar Bergmans "Persona" där Bibi Andersson är sköterskan och Liv Ullman den stumma skådespelaren, och deras identiteter glider samman.
Julianne Moore som Grace i en avgörande scen i "May december", när hon står öga mot öga med en räv.
I "May december" närmar sig Natalie Portman den unge mannen – samtidigt är Julianne Moore ute på jakt, hon jagar fågel. Plötsligt står hon öga mot öga med en räv. Den säger inget – de flesta rävar gör inte det. De bara mäter varandra med blicken: två listiga, rödhåriga rovdjur.
Mötet med räven är en avslöjande scen. Är hon så oskyldig som hon påstår? Nej.