Gabriel LaBelle som den unge filmskaparen i "The Fabelmans", Steven Spielbergs berättelse om sin egen uppväxt.
Det är egentligen en julsång, men så här års går jag ändå och nynnar på "It's the most wonderful time of the year". Det är nu det är roligast att vara filmälskare. Prestigefilmerna som hade USA-premiär mellan thanksgiving och jul går upp på svenska biografer nu, och innan Oscarsjuryn valt ut vinnarna får alla de nominerade sin stund i strålkastarljuset.
Det kallas "awards season", prisernas årstid. Golden globes delades ut i januari och brittiska Bafta-priserna härom dagen. 12 mars är det dags för Oscarsgalan.
Steven Spielberg är ofta en potentiell vinnare. Med "The Fabelmans" har han överträffat sig själv. Den gamle storfilmsmogulen som satte standarden för blockbustern med "Hajen" (1975) har gjort en lågmäld berättelse om sin egen uppväxt och om föräldrarna som gled isär under efterkrigstidens rekordår, när pappans karriär i den gryende datorindustrin drev familjen till Kalifornien och mamman alltid längtade tillbaka.
"The Fabelmans" är också en kärleksförklaring till filmen, och om man kan sin Spielberg är det väldigt roligt att följa unge Sam Fabelmans entusiastiska experiment med pappas kamera.
Margot Robbie i "Babylon".
Samtidigt vrålar Damien Chazelle ut sin egen kärleksförklaring till filmen i allmänhet och Hollywood i synnerhet med storslagna, burleska "Babylon". Kul att se och svåremotståndligt svängig musik av Justin Hurwitz – men någonstans i all extas försvinner människorna. Den enda regi Margot Robbie verkar ha fått är "bara kör på som när du är hon den där Harley Quinn".
"Babylon" kan vinna tre Oscars, men någon nominering för bästa film har den inte. De tio nominerade i den kategorin spretar vilt, från James Camerons nästan helt datoranimerade "Avatar: the way of water" till Ruben Östlunds sjösjukekomedi "Triangle of sadness".
"Women talking" med bland andra Claire Foy (t h),
"Women talking", som kan vinna två Oscar, hade premiär förra fredagen. Titeln är en uttömmande innehållsbeskrivning: kvinnor pratar – om männen, om övergreppen, om vad de ska ta sig till för att skydda sina döttrar. Filmen utspelar sig i en amish-aktig sekt, men kan lika gärna handla om metoo, eller om Iran.
Felix Kammerer i tyska Netflixfilmen "På västfronten intet nytt".
Samma helg ser jag "På västfronten intet nytt" och språnget från en värld till en annan kan inte bli större. Kvinnor pratar, män dödar. Detta är alltså en ny filmatisering av Erich Maria Remarques bok från 1929 och nu framstår Första världskriget som ännu vidrigare än i "1917" och "They shall not grow old". En tung men lysande film.
Och det här är min favoritgenre: tyskar som gör film om tysk 1900-talshistoria har en rikare och mörkare källa att ösa ur än någon annan. Filmen är producerad av Netflix och visas dessvärre inte på bio, men å andra sidan: är du en sådan som aldrig lämnar soffan finns skyttegravarnas helvete bara ett knapptryck bort.
Colin Farrell (t h) i "The banshees of Inisherin".
"På västfronten intet nytt" blev den största vinnaren på den brittiska Bafta-galan: bästa film, bästa regi plus fem priser till. Irländska "The banshees of Inisherin", med superbt skådespeleri och bedårande bilder från en enslig ö, fick bara fyra priser.
En enda av de tio nominerade till bästa film har jag inte sett ännu: dirigentdramat "Tár", med Cate Blanchett, som har premiär 3 mars. Kanske den är bäst av alla?
Således: passa på att gå på bio nu. Efter Oscarsgalan kommer allt medialt fokus att ligga på något misstag eller någon skandal, och de nominerade filmerna försvinner in i glömskan.
Fredrik Kylberg filmspanar var fjärde vecka.