1900-talets stjärnor dör aldrig på bio

Hasse & Tage, Astrid Lindgren, Freddie Mercury, Elton John – hur blev kändisarna från 1900-talet en sådan framgångsrik genre på film?

"Vi läser här i dagens tidning om att 1900-talets stjärnor aldrig dör på bio, och därför har vi tagit hit en av dessa stjärnor: Malte Lindeman!". Tage Danielsson och Hans Alfredson på en bild från 1979.

"Vi läser här i dagens tidning om att 1900-talets stjärnor aldrig dör på bio, och därför har vi tagit hit en av dessa stjärnor: Malte Lindeman!". Tage Danielsson och Hans Alfredson på en bild från 1979.

Foto: Foto: Ragnhild Haarstad / SvD / TT

Filmspaning2019-11-24 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Judy Garland har fått sparken. Den 47-åriga stjärnan är för stökig, kommer sent, är onykter på scenen, skäller ut publiken. Så hennes engagemang på en nattklubb i London avslutas i förtid, och hon står utan jobb. 

Året är 1969, 30 år efter hennes genombrott som Dorothy i "Trollkarlen från Oz", och hon har förirrat sig långt från the yellow brick road. Hon ska bara sjunga en sista sång innan hon lämnar nattklubben. Men känslorna blir för starka, hon kommer av sig, rösten bryts. Publiken och orkestern håller andan. Blir det ingen refräng? 

Då ställer en man i publiken sig upp och sjunger: "Somewhere over the rainbow...". Mannen bredvid hjälper till, de är ett homosexuellt par som Judy Garland lärt känna tidigare i filmen. Snart står hela publiken upp och sjunger för stjärnan som sitter på scenkanten. 

Gick det till så på riktigt? Ingen aning. Men filmen "Judy" tecknar ett fint porträtt av en slocknande stjärna, och Renée Zellweger är lysande i huvudrollen. 

Ett liknande scenario kunde vi se i filmen "Helan och Halvan" tidigare i år. Den handlar om när Stan Laurel och Oliver Hardy gjorde comeback på scenerna i London 1953, och även den filmen är ett fint porträtt av två filmstjärnor i slutet av sin karriär. 

Det är en växande genre: filmerna om 1900-talets stora gestalter. Inte minst i Sverige där vi fått filmer om Björn Borg, Astrid LIndgren, Monica Zetterlund, Ted Gärdestad, och Cornelis Vreeswijk. 

Lägg därtill alla dokumentärfilmer om stora män och kvinnor som Olof Palme, Ingrid Bergman, Harry Schein, Ingmar Bergman, Ronnie Peterson och Hasse & Tage. 

Det finns uppenbarligen ett behov av att veta mer om de där människorna som gjort stort avtryck, särskilt om det var såpass nyligen att vi minns dem, men också så pass långt tillbaka att miljöer, mode och minnen hunnit få ett nostalgiskt skimmer.   

Jane Magnusson, författare, filmrecensent i DN och dokumentärfilmare, har gjort både "Bergman: Ett år – ett liv" och "Hasse & Tage – en kärlekshistoria". När jag intervjuade henne tidigare i höstas höll hon med om att hennes filmer var del av en trend. 

– Vi utforskar vår nära samtidshistoria och söker landet som försvann. När Hasse och Tage slog igenom var Sverige ett helt underbart land. Man trodde på en ljusare framtid, det kan inte jag säga att jag gör i dag, sade Jane Magnusson.  

Och visst är det lätt att längta tillbaka till en tid av expanderande folkhem, förbättrad livskvalitet och en gemenskap där hela svenska folket samlades kring Lennart Hyland (ja, när blir det en film om honom, förresten?). Till och med 70-talet ser vackert ut med några decenniers distans. 

Men var allt verkligen bättre? Två andra framgångsrika filmer i den här genren är "Bohemian Rhapsody" om Freddie Mercury och "Rocketman" om Elton John. Båda handlar om brittiska rockstjärnor som tvingades smyga med sina kärleksliv. Även om samkönad kärlek slutade vara förbjuden i England 1967 är det långt kvar till acceptans när Judy Garland möter sina homosexuella fans 1969. 

Om vänskapen mellan Hasse & Tage verkligen skulle ha varit en kärlekshistoria, som Jane Magnusson kallar sin film, skulle de då ha upplevt 60-talets Sverige som helt underbart? 

Sedan har vi det här med cigaretterna. I filmerna om 1900-talet röker alla, överallt, hela tiden. Det ser coolt ut, det får inga konsekvenser och det luktar inte. Rökning är onekligen bäst på film.