Ljuset flödar in i ateljén som ligger på andra våningen på Skylten. Trots de vita väggarna strålar rummet av färgerna och guldet som Joanne Posluszny-Hoffstens konst är skapad av. Tavlor och skulpturer står staplade mot väggarna och ligger i högar på hyllorna. Flera resväskor prydda med fotografier och klara färger tittar fram bland konstverken.
– Min svägerska, Louise Hoffsten, och jag var på en auktion för flera år sedan när jag just hade kommit hit. För 20 kronor budade jag på en liten resväska. Men jag förstod inte att jag fick sju resväskor, riktigt gamla. Jag började med små inredningar i resväskorna, som små teatrar där saker pågick.
Hon tycker om att jobba med väskorna som konstverk. Sedan använder hon dem ibland för att frakta saker också.
– Jag har flyttat mycket, så de representerar flytten. När andra tittar på dem tror jag de tänker på när de själva har flyttat. Och alla som flyttar till Sverige, det blir som en symbol. Jag skulle vilja skapa något för resecentrum med resväskorna. Eller för flygplatsen. Men det är svårt att få igenom sådana projekt. Vissa tittar på dem och säger att det är som att resväskorna är fyllda med drömmar. Som när man drömmer om en resa eller ett nytt liv.
En av Joannes stora resor var när hon 33 år gammal flyttade från sin hemstad Buffalo i USA till Polen. Hon hade varit i landet flera gånger tidigare då hon har rötter där. Men den här gången var beslutet att flyga över Atlanten mycket större. Hon lämnade sin pojkvän i USA för att fortsätta utbilda sig inom konst. Först som lärling hos en konstnär, och därefter på Academy of Fine Arts i Warszawa. Det var också där hon träffade sin man, konstnären Lars Hoffsten.
När de hade träffats ett tag åkte Lars Hoffsten till Sverige, men Joanne följde inte med direkt. Efter mycket ringande bestämde hon sig för att åka och hälsa på honom i Linköping.
– Jag trodde att jag skulle stanna i två veckor. Jag tänkte att det här är inte en så stor stad, så om jag stannar i två veckor så räcker det. Min man hade lånat sin pappas bil och vi åkte runt i hela Sverige. Vi var i Lund, vi åkte upp för att se Anders Zorns hus, vi var vid Karl Larssons hus. Vi tittade på allt du kan föreställa dig.Till slut blev det så att jag bara stannade, jag flyttade hit. Vi hade en väldigt liten lägenhet, och till slut fick vi våra ateljéer på Skylten, och så fick vi barn.
I Linköping har Joanne fortsatt att skapa sin konst. Efter en kurs i Norrköping om offentlig konst har hon även skapat verk som alla Linköpingsbor kan ta del av. Dels Love bench, som just nu renoveras men som snart ska stå utanför Konsert och Kongress igen. Men hennes kanske mest uppmärksammade offentliga verk är The golden love pavilion i Trädgårdsföreningen.
– Jag försökte få till en internationell känsla av kärlek med alla bilder som finns inuti den. Det finns fyra dikter i paviljongen, jag var väldigt noga med vilka dikter det skulle vara. Jag ville att alla ska kunna gå in där och känna som det känns när man är kär. Det låter löjligt, men man ska känna den känslan av kärlek och romans. Sedan finns det guldhjärtan och blommor. De representerar alla människor. Alla har något att tänka på, man önskar sig olika saker som har med kärlek att göra. När jag läste kursen om offentlig konst sade de att jag måste ha ett budskap, och kärlek är budskapet.
Hon får ofta frågor om den gyllene ankan som sitter på taket av paviljongen. Den är en symbol för hennes mamma, som älskade ankor. Hon ser det som att hennes mamma har koll på alla som kommer in i paviljongen, och håller dem säkra. Ankan tittar också i riktning mot Buffalo, Joannes hemstad.
När Joanne inte är i sin ateljé undervisar hon unga i konst och i engelska. Hon hjälper också barn som inte kan svenska och översätter till dem, som en handledare. Just nu har hon även flera utställningar på gång i olika delar av landet.
Du fyller 65, ska du sluta med konsten och undervisningen nu?
– Nej, nej nej. Jag tycker att allt bara börjar nu. När vi bytte ateljé andra gången tyckte jag att det kändes lite jobbigt och att jag var trött. Men nu älskar jag min ateljé här. Nu tänker jag att det kanske är nu allt börjar. Min far gick i pension när han var 93 år gammal. Jag hoppas att jag kan jobba i flera år till med att undervisa i engelska och jag hoppas att jag kan fortsätta skapa konst i många år till.
