– Jag har alltid varit intresserad att göra något bra för världen. Jag hade läst om Amnesty och när vi fick en lapp i brevlådan gick jag med.

Året var 1974 och Amnestys grupp nummer 139 i Linköping jobbade med att försöka hjälpa en samvetsfånge i Rhodesia. Samvetsfånge är ett begrepp som används av Amnesty för att beteckna personer som fängslat på grund av sin åsikt, hudfärg, religion, språk, etnicitet, sexuell läggning eller tro, med villkoret att de inte använt eller förespråkat våld.

– Min första uppgift var att skriva brev till regeringen i Rhodesia för att kräva att de skulle frige de politiska fångarna i landet. Vi skickade även kopior på brevet till tidningarna och efter en tid började det forsa in brev till mig. Dels från arga vita rhodesier som inte tyckte vi skulle lägga oss vad som hände i landet men också från människor som satt i fängelse.

Artikelbild

| På vägen i köket hemma hos Åsa och Anders Fahlbeck hänger en målning av villan San Michele på Capri där paret träffades första gången.

Genom åren har Åsa och hennes grupp vädjat till regeringar i många länder för att samvetsfångar ska friges eller för att avrättningar ska stoppas. Ibland handlar det om att ta reda på var människor befinner sig eller vad som hänt någon som har försvunnit.

– Vi gör nytta eftersom regimer ser att världen har ögonen på dem och den person som sitter i fängelse. Även om våra ansträngningar inte alltid resulterar i att de blir frigivna så förbättras ofta villkoren i fängelset. De kanske får ta emot besök, får läkarvård eller slipper bli torterade. Just nu jobbar vi med en samvetsfånge i Kina och en i Iran.

Åsa föddes i Landskrona men växte upp i Stockholm. De första åren bodde hon med familjen i Ekhagen vid Frescati.

– Det var ett fantastiskt område att växa upp i. Jag gjorde allting tillsammans med min ett år yngre bror Erland.

Artikelbild

| Förutom jobbet sin egen Amnestygrupp är också Åsa Fahlbeck distriktsombud för Amnesty i Östergötland.

Ekhagen ligger nära Liljanskogen och det var där Åsas intresse för växter och naturen började. Hon samlade blommor, slog upp vad de hette och gjorde herbarium (samling av pressade växter).

Somrarna tillbringades i familjens sommarhus i Gryt. Där stod segling, mer egna studier av växter och paddling på schemat.

Artikelbild

| Förutom jobbet sin egen Amnestygrupp är också Åsa Fahlbeck distriktsombud för Amnesty i Östergötland.

– Vi har fortfarande fritidshus i Gryt och jag tar fortfarande gärna kajaken och paddlar ut mellan öarna en stilla sommarkväll.

Efter studenten började Åsa läsa kemi på Stockholms universitet. En bit in i utbildningen fick hon erbjudande att åka till Capri och jobba ett år på en solstation. Jobbet gick ut på att man via en apparat tittade på en projicering av solen och registrerade utbrott på solytan. Åsa tackade ja och tog med sig sin bror Erland som hon delade tjänsten med.

– På lediga dagar utforskade Erland och jag ön. Vi vandrade i bergen och hittade ensliga stränder dit inga turister hittade.

Åsa och Erland brukade också gå till San Michele, en villa på Capri som ägs av svenska staten och som fortfarande används av svenska studenter, konstnärer och forskare, för att träffa andra svenskar. Det var där Åsa träffade Anders, en ung man som jobbade i villan. De förälskade sig i varandra och fortsatte umgås när de var tillbaka i Sverige.

– Vi förlovade oss i februari 1961 och gifte oss i maj. Sedan föddes Anna i september. Arton månader senare kom vårt andra barn Erik.

Familjen bodde i Åkersberga i Stockholm och växte snart med dottern Eva. När fjärde barnet Erland var på väg 1967 bestämde de sig för att flytta från Stockholm.

– Vi hade ingen anknytning till Linköping men vi tyckte det verkade vara en bra stad. Jag har trivts jättebra från början och har verkligen slagit ner mina rötter här.

I början av 1970-talet utbildade sig Åsa till mellanstadielärare. Efter utbildningen jobbade hon på några skolor innan hon fick erbjudande att jobba som sjukhuslärare. Det var enskild undervisning i samtliga årskurser i grundskolan och i alla ämnen utom franska.

– Man får en speciell kontakt med eleven när man har enskild undervisning. Jag kommer ihåg en skoltrött tonårskille som krockat med moppen och låg inlagd flera månader. Han höjde sina betyg i alla ämnen när han kom tillbaka till skolan. Sjukhuset lagade honom fysiskt och jag fick igång honom intellektuellt.

Det fanns också mörkare sidor av att vara sjukhuslärare, som när Åsa var tvungen att avbryta undervisningen för att barnen blev för sjuka och ibland dog.

– Jag lärde mig mycket om vad människor klarar av och att inte vara rädd för det svåra.

Åsa jobbade kvar tills hon blev 65 år. Hon berättar att hon gärna hade fortsatt men att det var dags att sluta för att hinna med andra saker i livet.

– Jag och Anders ville resa tillsammans, umgås mer med barn och barnbarn, odla grönsaker och plocka blommor. Vi har varit tillbaka till Capri flera gånger och 2020 när vi firar att det är sextio år sedan vi träffades. Då ska så många barn och barnbarn som möjligt åka dit igen tillsammans.