LO har gjort en reklamfilm. Filmen målar upp en nostalgisk bild över ett Sverige någon gång på 80-talet, ett Sverige som sedan slagits sönder. Filmen är gjord med något som påminner om instagramfilter, vilket får ses som aningen ironiskt eftersom de inte fanns att tillgå på 80-talet.
Castingen framstår inte direkt vara gjord av någon som gått Svenska filminstitutets kurser i mångfald och inkludering, vilket kan framstå som lite pikant för ett förbund som påstår sig kämpa mot främlingsfientlighet.
Men det som verkligen gör filmen till ett totalt bottennapp är förstås hela anslaget: Idealiseringen av en svunnen tid, i det här fallet 80-talet. Ska vi minnas lite hur 80-talet faktiskt var? Mellan 1979 och 1989 hade Sverige en negativ reallöneutveckling. Det innebar att genomsnittssvensken inte blev ett dugg rikare på hela 80-talet.
Produktiviteten stod still, inflation och devalvering käkade upp varenda krona som LO lyckades förhandla sig till. Utvecklingen vändes inte förrän långt in på 90-talet. Sedan dess har den disponibla inkomsten nästan fördubblats. Den genomsnittliga bolåneräntan låg 1985 på 14 procent, inflationen var ibland tvåsiffrig. Lockande?
Behöver vi ens prata om att det bara fanns två TV-kanaler på 80-talet? Nej, det är kanske lite uttjatat, men det kanske behövs påminnas om varför. Inte för att det inte fanns efterfrågan, utan för att politiska kommissarier, betalda och påhejade av bland annat LO förbjöd all konkurrens på radio- och TV-marknaderna.
Eftersom ett fritt medieutbud skulle kunna skada svenskens fragila sammansättning. Ulf Adelsohn fick böter för att köpte en telefon i Hongkong. Telefoner ägdes nämligen av Televerket och lånades ut till folket som inte betroddes med ägande. Åkte du bil genom en tunnel slutade radion att fungera. Trots detta lyssnade ändå de flesta på radio och bänkade sig framför värdelös underhållning som ”Fönster mot TV-världen” och ”Gäster med gester”, som endast framstod som roliga eftersom det inte fanns några alternativ, som en riskaka i händerna på en utsvulten.
Det här ska alltså vara ett ideal i LO:s värld? Ett Sverige där ingen hade något att göra, och där fackförbundets medlemmar blev konsekvent blev fattigare. Det är tydligen målbilden. Med det i bakhuvudet är det inte särskilt förvånande att LO dräneras på medlemmar och att de få som är kvar, precis som alla andra, överger Socialdemokraterna.
Att längta efter 80-talet är att längta efter ett sämre samhälle. Det är inget vidare attraktivt erbjudande, oavsett hur många flashiga filter du slänger på dina filmer.