Låt inte skorpionnaturen vinna

Samtliga riksdagspartier, utom SD, har suttit i överläggningar om åtgärder mot det eskalerande gängvåldet. Men inte ens det allvarliga läget med den förfärande vågen av skjutningar och sprängningar som skakar nationen, kunde hindra att förhandlingarna slutade i kollaps, smällande dörrar och partipolitisk träta. 
Det fick mig osökt att tänka på fabeln om skorpionen och grodan. Skorpionen var på vandring och kom till en flod. Vid stranden såg han en groda och bad om hjälp. Kunde inte grodan bära honom över vattendraget? Grodan tvekar, rädd att bli stungen. 
Skorpionen försäkrar grodan att det ju vore idiotiskt, eftersom de bägge då skulle drunkna. Grodan låter sig övertalas, men när de är mitt ute på floden får han ändå ett stick i ryggen. När grodan förbluffad frågar varför, svarar skorpionen urskuldande: ”Därför att jag är skorpion”. 
Sensmoralen är uppenbar. Grodan borde vetat bättre än att lita på skorpionen, eftersom denne måste agera i enlighet med sin natur. Även skorpionen borde begripit att han inte kan undertrycka sina programmerade instinkter, även om resultatet blir till skada för honom själv. 
Men man kan inte lasta skorpionen för att han är en skorpion. 
Kan vi således anklaga partipolitiker för att de uppför sig som partipolitiker? Kanske inte. Politisk strid hör på ett givet sätt demokratin till. Konstigt vore annars. Våra förtroendevalda är dock inga skorpioner som nödvändigtvis är tvungna att följa sin inbyggda drift att jämt och ständigt sticka med gadden. 
Det finns tillfällen när kortsiktigt konkurrerande partiintressen bör läggas åt sidan och gemensam front bildas för att lösa verkligt akuta samhällsproblem. 
När statens våldsmonopol krackelerar, när medborgarnas säkerhet på gator och torg äventyras av allt hänsynslösare gangstergäng, då måste rimligen anses just ett dylikt tillfälle föreligga. 
Men trots det förmådde alltså inte partierna skärpa sig och i bred, orubblig beslutsamhet sända signalen att man tar saken på djupaste allvar. Sammanbrottet i de kriminalpolitiska samtalen ger tyvärr ett synnerligen illa tajmat intryck av att det småaktigt taktiserande bråket om billiga opinionspoäng tilläts gå före omsorgen om det allmänna bästa. 
Med ett sådant självskadebeteende har den partipolitiska etablissemangseliten föga skäl att häpna om dess förtroende bland väljarna sjunker och SD vinner ytterligare mark.