Ett nytt Ryssland, med eller utan Putin?

Demokratins framtid liknar alltmer ett drömspel.

Vladimir "Staten-det-är-jag" Putin.

Vladimir "Staten-det-är-jag" Putin.

Foto: Alexei Nikolsky

Krönika2020-01-22 13:19
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med buller och bång annonserade Putin att Ryssland behöver en ny författning och att en sådan skall prövas i en ”folklig omröstning”. Alltså inte en folkomröstning vilken kräver 50 procents deltagande. Med växande folklig kritik mot regimen föreföll det kanske säkrare att förankringen sker inom en mer utvald krets.

Premiärministern Medvedjev och regeringen med honom avskedades. Han blev vice ordförande i det nationella säkerhetsråd där Putin själv är chef. Han får alltså stanna kvar inne i värmen som Putins närmaste hantlangare och fortsatt njuta den rikedomens sötma, som ingen premiärministerlön i verkligheten medger. 

Det sas att presidentämbetets makt skulle minskas, att Dumans befogenheter skulle ökas och möjligen även att en viss decentralisering skulle ske till den regionala nivån. Man kan konstatera att ett nytt system måste vara på plats när Putin avgår som president år 2024. Det finns ett antal möjliga observationer som nu påverkar vad vi kan tro om Putins framtid därefter.

Den första är att den politiska makten i ett land som Ryssland inte behöver grundas på en formell struktur i en viss författning. Den beror på vem som reellt behärskar samhällets juridiska apparat, det vill säga polisen, säkerhetstjänsten och domstolarna. Därför skulle det vara förvånande om Putins nyorganiserade nationella garde, under befäl av en ungdomskompis från Leningrad, skulle kvarstå under presidentämbetets befäl även efter 2024. 

Det kommer troligen med sina hundratusentals soldater att föras in under det nationella säkerhetsrådet och fortsätt lyda direkt under Putin. Det nationella gardet och säkerhetstjänsten existerar redan i en perfekt symbios. Om säkerhetstjänsten definierar ett säkerhetshot har gardet långtgående fullmakter att ingripa, naturligtvis med nödvändiga tvångsmedel. 

I sig rymmer denna kombination en repressiv kapacitet av stalinistiska proportioner för den som vill eller förmår utnyttja den. Sätter man det i relation till regimens ökande förmåga att styra sociala medier kan man konstatera att demokratins framtid alltmer liknar ett drömspel. 

Om någon haft rätten att säga: ”Staten det är jag”, så är det Vladimir Putin. Vi kan därför utesluta att han drar sig tillbaka till en pensionärslivets datja. Han är spindeln i ett korrumperat och kriminellt ekonomiskt nätverk, som kräver hans närvaro för att inte implodera. Varje förskjutning av maktförhållandena måste ses som alldeles för riskabel för de ledandes personliga säkerhet. Så även Putins.