Kurt Tucholsky gisslade den framväxande nazismen som ingen annan inom den tyska vänstern under 1920-talet. Som satiriker, journalist och författare var han begåvad med Weimarrepublikens kanske skarpaste samhällskritiska penna.
Det är talande att hans böcker var bland första som nazisterna kastade på elden efter Hitlers maktövertagande 1933. Tucholsky fråntogs även sitt tyska medborgarskap, själv hade han då redan gått i landsflykt till Sverige. Han dog här 1935 som en martyr för det fria ordet som tyranner i alla tider avskytt och fruktat.
De vet att varje förtryckarsystem blir omöjligt om det rymmer en Kurt Tucholsky som inför folket rycker brallorna av knektregimen, avslöjar dess lögner, kriminalitet och pompösa löjlighet. Att Kina, dagens största och mäktigaste diktatur, skakas av Svenska PEN:s pris som bär Tucholskys namn visar vilken kraft yttrandefriheten besitter och rädslan den injagar hos despotins tillskyndare.
Hur symptomatiskt är inte den kinesiske ambassadören Gui Congyous vredgade hot mot Sverige i försöken att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut årets Tucholskypris till Gui Minhai. Trots att denne Hongkongbaserade svenske medborgare och bokförläggare sedan 2015 sitter tystad och fängslad i Kina, kan inte det totalitära kommunistväldet tåla utmaningen det innebär att regimkritikern Minhai hyllas och uppmärksammas på andra sidan jorden.
Det hör till vår regerings stoltaste stunder att den inte vek sig för Kinas häftiga raseri och utslungade löften om repressalier. Anspråken på att kväsa en minister och våldföra sig på debatten i en demokratisk nation, långt bortom Kinas egna gränser, är chockerande i sin naket bisarra maktfullkomlighet och respektlösa arrogans. Men speglar i grunden en väldig bävan inför det fria ordets revolutionerande potential.
Därför är det av central betydelse att aldrig svika i försvaret av yttrandefriheten, det liberala folkstyrets fundament och viktigaste vapen mot tyranniets begäran om förtroende. På det lokala planet är markeringen av Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) ett lysande exempel på nödvändigt kurage nu när valörerna prövas.
Kommunledningen blev förra veckan ombedd att ta emot en politisk delegation från den kinesiska vänorten Guangzhou. Vikinge vägrade. Hans motivering var rakt på sak. ”Kina har hotat en svensk minister. I det läget tackar vi nej”.
Såväl Vikinges Centerparti som Vänsterpartiet har tidigare pläderat för ett nej till fortsatt vänortssamarbete med Guangzhou överhuvudtaget. Hög tid att övriga partier sluter upp bakom det kravet. Det finns inga rimliga skäl till att Linköping skulle odla kärvänliga förbindelser med det fria ordets fiender som spottar på allt vad på demokrati och mänskliga rättigheter innebär.