Hon var en av föreläsarna under tisdagens Psykiatridag i Linköping. Hon är verksam som debattör, föreläsare och skribent på området. Hennes föredrag handlade om det livsviktiga bemötandet.

– Jag är glad över att jag får vara med om en tid där personcentrerad vård står på agendan och att jag får vara med i arbetet med att införa den.

I publiken fanns flera som kände igen sig i hennes beskrivning av den psykiatriska slutenvården.

Artikelbild

| Ny kunskap. Christoffer Rahm, psykiater, berättade om sambandet mellan hjärnforskning och psykisk sjukdom. Här i samspråk med moderator Agneta Björck från IFS i Linköping.

– Kanske beror det på personalbrist, nedskärningar och överbeläggning att personalen känner frustration och vanmakt, men det är inte acceptabelt att jag som patient ska drabbas av det, sa hon.

Hon har en lång historia av psykisk ohälsa. Redan som 13-åring var hon inlagd för depression, självskadebeteende och självmordsbenägenhet. Berättelsen rör en tid på sjukhus för två år sedan. Hon var tvångsintagen, vilket gjorde henne än mer utsatt. Maktutövande och brist på empati fick henne att känna sig värdelös och må mycket sämre än när hon lades in.

– Sedan dess lever jag i rädsla för psykiatrin. Men jag är inte emot psykiatrisk vård och avråder inte den som behöver, att söka hjälp där. Jag berättar om en händelse där det gick snett.

Hon understryker att psykiatrisk vård behövs. Hon behöver den. Öppenvården fungerar för henne. Där blir hon bra bemött.

– Jag väljer att ta min medicin i samråd med min läkare och har haft samma boendestödjare i flera år. Henne får jag ringa när jag vill. Det finns goda exempel. Men för mig har slutenvården inte fungerat.

Personalen hade lätt kunnat bemöta henne annorlunda och det hade gjort hela skillnaden.

Istället blev det ständiga och tärande konfrontationer.

– Jag frågade läkaren om han ansåg det rimligt att jag var satt under tvångsvård och förklarade varför jag inte ansåg det. Han svarade att inget av det jag sa var rimligt. Jag var alltså orimlig.

Hon förvägrades en kudde till för att kunna ligga mer bekvämt utan att erbjudas alternativ, utan förklaring. I sitt förtvivlade tillstånd blev hon orolig för sin högt älskade katt, men nekades ens en timmes övervakad permission för att se till katten och presenterades inte heller någon annan lösning.

Personcentrerad vård är inte en metod. Det är ett förhållningssätt, en etik, menar hon. Det handlar om att signalera: "Jag ser dig och vad du behöver. Dina behov är rimliga". Det handlar om ett partnerskap mellan patient och vårdpersonal.

– Rätt bemötande kan rädda liv.

Vården ska vara följsam. Det är inte att begära att en patient i ett utsatt och förtvivlat läge ska vara det.

Publiken, varav flera själva erfarit vistelser i slutenvården, applåderade och ropade uppskattande när hon avslutat sitt föredrag. Föredraget berörde uppenbart.

Psykiatridagen anordnades av Intresseföreningen för schizofreni i Linköping, Region Östergötland och Linköpings kommun och bjöd på ett späckat program av föreläsare från klockan ett och fram till kvällen. Fler hade fått plats i hörsalen på Nationernas hus. Men det anordnas en psykiatridag nästa år också. Då har de som missade årets, en ny chans, lovade moderator Agneta Björck.