Till vänster: Ke Huy Quan som Short Round tillsammans med Harrison Ford i "Indiana Jones och de fördömdas tempel" från 1984. Till höger: Ke Huy Quan i dag, med sin nyvunna Oscar.
Det var väldigt många roliga val bland årets Oscarsvinnare.
Be mig inte förklara vad stora vinnaren "Everything everywhere all at once" handlar om – den är för spretig, rolig och uppfinningsrik. Jo, ramverket handlar ju om en kvinna som driver ett tvätteri och samtidigt måste tampas med både en åldrande far och en upprorisk tonårsdotter. Men sedan är det allt det andra: att hoppa mellan parallella universum, utkämpa halsbrytande kung fu-strider...
Under filmens gång tyckte jag skådespelaren som spelar hennes man såg så bekant ut, men kunde omöjligt sätta fingret på varför. Det var först i eftertexterna jag förstod – Ke Huy Quan, det är ju Short Round, den lille killen som är chaufför och hjälpreda åt Indiana Jones i "De fördömdas tempel" från 1984.
Man kan tro att han varit försvunnen i multiversum sedan dess. Sanningen är att behovet av pojkar med asiatiskt utseende var för klent i dåtidens amerikanska filmindustri. Vita huvudpersoner, kanske med någon lite rolig svart kompis, var normen.
Nu fick Ke Huy Quan en välförtjänt Oscar för bästa biroll. Och Jamie Lee Curtis – känd från Halloween-filmerna, men också en strålande komediskådis ("En fisk som heter Wanda" till exempel) – gör en annan rolig biroll i samma film och belönades för den.
"Man känner sig gammal när Tony Curtis dotter belönas för lång och trogen tjänst", kommenterade en kollega. Och ja, ni ser vad jag lyfter fram först från nattens gala: gamla bekanta från 80-talet.
Men Oscarsjuryn sitter inte fast i det förflutna, som väl är. Störst är ju att upphovsmännen till "Everything, everywhere ..." fick pris för både manus, regi och bästa film. Daniel Kwan och Daniel Scheinert är födda i slutet av 80-talet, när det var sällsynt att något nyskapande fick pris.
Förr skulle en Oscarsvinnande film utspela sig i nutid, eller möjligen under andra väldskriget eller i vilda västern. Det vita, amerikanska perspektivet var en självklarhet. Tyska soldater spelades av amerikaner som talade om "The third reich". Nu fick tyska "På västfronten intet nytt", som utspelar sig i första världskrigets tyska skyttegravar, flera priser.
Priset för bästa kostym har i regel gått till någon historisk film där kostymdesignern imiterat dåtidens plagg. I 40 år har jag retat mig på att Michael Kaplans stilbildande kostymer i "Blade runner" inte ens var nominerade. I stället vann den som hängt ett lakan på Ben Kingsley i "Gandhi", en i dag totalt bortglömd film.
Men årets kostym-Oscar gick till de spejsiga, färgglada kreationerna i "Black Panther: Wakanda forever", signerade Ruth E Carter – ett mycket roligare val.
Och priset för bästa animerade film, som med automatik brukar hamna hos Pixar, gick extremt välförtjänt till Guillermo Del Toros stop motion-animerade "Pinocchio". Jag vet, det har kommit flera trötta nyversioner av den gamla sagan om dockan som vill bli en riktig pojke. Strunta i de andra.
Linköpingsbördige Ludwig Göransson kom till Oscarsgalan i flätor, men fick inget pris för sin nominerade låt, "Lift me up" som sjungs av Rihanna.
Ja, det var välförtjänta vinnare. Sedan har vi alla dem som INTE vann.
Att Ruben Östlund inte vann något var ingen överraskning. Och två guldpalmer är ju egentligen finare än tre Oscar, så han kan inte klaga.
Men "The banshees of Inisherin", både rolig, rörande och krävande, hade väl ändå bättre manliga skådespelare än Brendan "The whale" Fraser i sin fettdräkt? Jo.
Och "Tár" med Cate Blanchett som dirigent-diva, var den inte värd något? Jo.
Samt inte minst "The Fabelmans"; Steven Spielbergs uppväxtskildring. I min lilla anteckningsbok fick den högsta betyg i alla kategorier.
Alla de här filmerna är aktuella på bio nu, så passa på att se dem.
Det var nyligen mycket hallå om att Andrea Riseborough fick en nominering till bästa kvinnliga huvudroll. Det muttrades om att inflytelserika bekanta som Kate Winslet, Jane Fonda och Gwyneth Paltrow drivit en kampanj på sociala medier, och att filmen hon spelar i, "To Leslie", var för liten och obetydlig.
Jag såg "To Leslie" i söndags. Den visas inte på bio i Sverige men finns på bibliotekens strömningstjänst Cineasterna. Ett fint litet drama från Amerikas baksida om en kvinna som vunnit storvinsten, supit bort den och förlorat allt. Andrea Riseborough förtjänade verkligen sin nominering.
På Cineasterna kan man även se vinnarfilmen "Everything everywhere all at once", alldeles gratis. Jag behöver se om den redan i kväll.