Ruben Östlund vann sin andra guldpalm i Cannes i somras. Redan det var en sensation.
På måndagen blev hans film "Triangle of sadness" den stora vinnaren på Guldbaggegalan och filmens producent, Linköpingsbördige Erik Hemmendorff, höll ett segertal som aldrig verkade ta slut.
Och på tisdagen, när Oscarsnomineringarna lästes upp, fanns Ruben Östlund bland de allra största: nominerad för bästa manus, bästa regi och bästa film.
Det är en sensationell framgång för en svensk filmskapare. Men det är värt att påminna om några avgörande skillnader mellan "Triangle of sadness" och andra svenska filmer: dels syns stjärnor som Woody Harrelson och Harris Dickinson bland skådespelarna, och framför allt är dialogen på engelska.
Sådant underlättar om man ska nå fram till en amerikansk publik och till de många medlemmarna i The academy of motion picture arts and sciences som röstar fram vinnarna.
Men det krävs förstås mer än bara en dialog på engelska för att bli en av årets tio nominerade för bästa film, och en speciell regissör för att bli nominerad jämsides med Steven Spielberg.
Så hatten av för Ruben Östlund och Erik Hemmendorff, framgången är imponerande.
Och filmen då? Hur är "Triangle of sadness"?
Ruben Östlund gillar att vara jobbig och krävande, att visa upp våra mest irriterande sidor och låta mänskliga tillkortakommanden kollidera på vita duken.
Jag tyckte det blev bäst i "Turist" (2014), en relativt koncentrerad film – för att vara Östlund – om en familj på semester i alperna.
"The square" (2017) drev med konst och kultur, och tog filmfestivalen i Cannes med storm. Östlund fick sin första guldpalm. Somliga älskade att han drev med den upphöjda finkulturen, andra tyckte att han sparkade in en öppen dörr. Jag hade läst och hört så många lovord, och sett trailern avslöja för mycket av "man-spelar-apa-scenen", och tyckte det mesta föll platt.
"Triangle of sadness" närmade jag mig med stor skepsis och visst obehag. Första tredjedelen av filmen är en plågsam väntan på den omtalade scenen när alla blir sjösjuka, andra tredjedelen är förvånansvärt uthärdlig – trots spyorna – och sista tredjedelen är ett småkul efterspel.
Summa summarum är filmen ganska kul, definitivt annorlunda och tämligen jobbig på typiskt Ruben Östlund-manér. Absolut sevärd, men ingen personlig favorit.
Det är inte troligt att den vinner någon Oscar – jag sätter mina pengar på Spielberg och hans uppväxtskildring "The Fabelmans". Men just nu, i dag, är det läge för Ruben Östlund, Erik Hemmendorff och hela filmsverige att fira. Och om du inte har sett "Triangle of sadness" är det dags att pallra dig iväg till en biograf som visar den.