Vägarna är alltid igenkorkade av övergivna bilar i amerikanska dystopier, så även i "Civil war".
Motorvägen är igenkorkad av övergivna bilar. Plundrade köpcentrum gapar tomma. Krypskyttar vakar över öde stadsgator. Oh ja, vi känner igen undergången. Så här ser Amerika ut när civilisationen gått åt pipsvängen.
Men i dag är det inte zombies eller utomjordingar som är fienden. I dag är det annorlunda.
"Var kommer ni ifrån?", frågar en misstänksam soldat, spelad av Jesse Plemons.
"Vi är amerikaner", förklarar en av journalisterna framför honom.
"Jaha – vilken sorts amerikaner?", frågar soldaten hånfullt, och höjer sitt automatvapen.
Diskuterar de Sofia Coppola? Cailee Spaeny (från "Priscilla) och Kirsten Dunst (från "Marie Antoinette") har båda spelat instängda flickor i Coppolas filmer. I Alex Garlands "Civil War" spelar de fotografer.
Scenen är från "Civil war", som hade premiär i onsdags. Här har polariseringen drivits till sin spets, och i USA pågår ett inbördeskrig. I centrum står Lee (Kirsten Dunst), erfaren fotograf som jobbar för Reuters. Hon och våghalsige reportern Joel får två passagerare på sin riskabla resa mot fronten: senioren Sammy och den unga, oerfarna fotografen Jessie (Cailee Spaeny från "Priscilla").
Det är genom deras ögon vi ser kriget.
Hur startade kriget? Vem är skyldig? Samma frågor som konspirativa amerikaner ställer i kommentarsfälten på Facebook ställer P1 Kulturs recensent i radio. De vill ha absoluta svar.
Wagner Moura spelar reportern Joel i "Civil War".
Men Alex Garland, som skrivit och regisserat "Civil war", vill inte skriva någon på näsan om vem som är god och ond. Han släpper ner oss mitt i konflikten utan karta. Att presidentens styrkor står mot en oväntad allians mellan Kalifornien och Texas är ett medvetet grepp för att utmana alla förutfattade meningar. Men i kommentarsfälten finns inga gråzoner, där pågår redan kriget.
Ingmar Bergman gjorde något liknande 1968. Vietnamkriget rasade, och samtiden krävde att Bergman skulle släppa taget om sina borgerliga neuroser och gå ut i verkligheten. Men Bergman var som alltid mest intresserad av människorna.
Max von Sydow och Liv Ullman i Ingmar Bergmans "Skammen" från 1968.
Så han gjorde "Skammen", där Max von Sydow och Liv Ullman spelar två musiker som försöker överleva på Fårö medan ett inbördeskrig pågår. Där framgår inte heller vem som startat konflikten eller vem som tillhör vilken sida, allt är bara en ångestladdad oreda. Bilen krånglar och Max von Sydow har ont i en visdomstand. Ju mer stressande tillvaron blir desto mer grälar de.
Bergman funderade på hur han själv skulle reagera i en krigssituation och tecknar bilden av en man som gör allt för att överleva. Han rör inga vapen förrän han bli tvingad – och då släpper han all moral och går över gränsen för att rädda sitt eget skinn.
Till slut ger de sig av i en båt tillsammans med andra flyktingar, den driver över ett hav som är täckt av döda kroppar.
När jag såg "Skammen" första gången, på 90-talet, kändes den långsökt och orealistisk. När Bergman fyllde 100 år 2018 och jag såg alla hans filmer stack den ut som en av de bästa – men då hade det politiska klimatet förändrats, och Bergmans dystopi var redan verklighet på Medelhavet.
I bioaktuella "Civil War" rasar ett inbördeskrig i USA.
Om Alex Garland sett "Skammen" vet jag inte, men han sätter också fokus på människorna i konflikten. Det som möjligen känns orealistiskt i "Civil war" är att fotograferna är med i frontlinjen – så har väl knappast någon journalist fått arbeta sedan Vietnamkriget.
Spännande är det hur som helst, och kreativt berättat.
Jag såg filmen på förhandsvisning i måndags. Efteråt ser jag på "Rapport" som handlar om att Donald Trump står inför rätta. Vad händer om han vinner presidentvalet i höst? Vad händer om han INTE vinner?
SVT visar en man som demonstrerar utanför domstolen, med en stor banderoll. På den står det "Trump or war".