Cate Blanchett som den kompromisslösa dirigenten "Lydia Tár" i filmen "Tár".
Varje biobesök de senaste månaderna har inletts med samma trailer: Brendan Fraser utklädd till farligt överviktig lärare i "The whale". Den är som trailers ofta är: för lång och för övertydlig. Till slut går den för långt i sin smetighet: Fraser storgråter, hytter med pekfingret så fettdräkten dallrar och kvider "I need to know I've done one thing right in my life!".
Hela trailern skriker "Hallå, Oscarsjuryn, se min förvandling! Belöna mig!". Och jag undrar: finns det något kvar att se i filmen?
Trailern för "Tár", med Cate Blanchett som dirigent, är bättre: den antyder mer än den berättar. Väcker aptiten. Och det är verkligen en storartad film – intelligent, välskriven, välspelad och en fullständigt övertygande titt in bakom kulisserna i den klassiska musikvärlden.
Men huvudpersonen är inte så lätt att knyta an till. Lydia Tár är en konstnär som inte låter sig stoppas av något. Som åskådare förblir jag åskådare, jag känner inte med henne. Hon skildras utifrån, kameran springer efter henne och försöker förstå vart hon ska ta vägen. Efteråt är jag imponerad, men inte berörd.
Make up-teamet förvandlade Brendan Fraser till gravt överviktig i filmen "The whale".
Några dagar senare är det premiär för "The whale". Dagens Nyheters skarpsynta recensent Mårten Blomqvist kallar den "pekoral" och funderar på varför huvudpersonen, som är lärare i kreativt skrivande, bara verkar kunna ett adjektiv: "Amazing".
Jag förväntar mig inget mästerverk, och det får jag inte heller. Men jag får ett engagerande porträtt av en man med både fel och förtjänster, och det är inte svårt att sympatisera med honom.
Andrea Riseborough i filmen "To Leslie", som finns att strömma gratis på Cineasterna.
Nästa dag ser jag "To Leslie" med Oscarsnominerade Andrea Riseborough som försupen och opålitlig ensamstående mamma från mellanvästern. Hennes liv är helt olikt mitt, men även det är en film som berättar inifrån sin huvudperson och vinner min sympati. Vacker är den också mot alla odds, när Leslie tagit sin tillflykt till en nedlagd glasskiosk och spejar ut genom persiennerna mot nattens ljus.
Både "The whale" och "To Leslie" handlar om människor som svikit sina barn, men återfår kontakten med dem. Båda filmerna griper tag i mig. Och när Brendan Fraser börjar gråta och veva med pekfingret, och jag vet exakt vad han ska säga, skulle det kunna bli antiklimax – men scenen träffar mitt i hjärtat och det svämmar över. Amazing!
Det brukar kallas "beräknande" och "sentimentalt". En seriös publik är noga med att ta avstånd från sånt: "Det där funkar inte på mig, det är så amerikanskt". Själv är jag lättledd, och jag vet det. Jag vill bli berörd.
Därför går jag också och ser den nya filmen om superhjälten Shazam.
Zachary Levi som Shazam i nya filmen "Shazam! Fury of the gods".
Har man en huvudperson med övernaturliga krafter måste man kompensera med mänskliga svagheter för att göra karaktären intressant. Det är succéreceptet för de flesta superhjältar som skapats efter att den träige Stålmannen såg dagens ljus 1938. Och tack vare de mänskliga sidorna är superhjältar ofta betydligt intressantare än andra våldsverkare på film.
En av de bästa filmerna i genren är "Shazam!" från 2019, om tonåringen Billy som letar efter mamman som en gång övergav honom och motvilligt lär känna sina nya fostersyskon. En varm berättelse från ett vintrigt Philadelphia, regisserad av svenske David F Sandberg.
Den bioaktuella uppföljaren är umbärlig, men första "Shazam!" kommer att stanna i mitt hjärta långt efter att jag glömt "Tár".
Fredrik Kylberg filmspanar var fjärde vecka.