Som tidigare meddelats har konstnÀren Bertil Almlöf lÀmnat detta jordeliv.
Jag trÀffade Bertil första gÄngen för drygt tjugo Är sedan. Det blev mÄnga möten under Ären.
Besöken pĂ„ ateljĂ©n ute i Hovstad SödergĂ„rd, Rimforsa var en upplevelse. Konst skulle köpas in till nĂ„got byggprojekt. Bertils finstĂ€mda bilder passade sĂ€rskilt bra till boenden för personer med nedsatt funktionsförmĂ„ga. Bilderna bidrog till att skapa lugn och harmoni i rummen. Bertils ord: âJag Ă€r glad över att mĂ„lningarna hamnar pĂ„ ett stĂ€lle dĂ€r de förhoppningsvis blir till glĂ€djeâ.
Efter att det för oss bÄda obekvÀma affÀrsmomentet var avklarat blev det alltid trevlig samvaro med lunch och fika tillsammans med hustru Ingrid.
Bertils bana inleddes med tyngdpunkt pĂ„ grafik under 1960â70-talen. Han följde samhĂ€llsdebatten och det kom kommentarer i form av streckteckningar pĂ„ mejlen dĂ„ och dĂ„. SĂ€rskilt minns man teckningen pĂ„ damen som kommer ut frĂ„n konditoriet och skriker ut den katastrof som intrĂ€ffat en pĂ„sk i Kisa: âKakera Ă€ slutâ. En lĂ„gmĂ€ld kommentar pĂ„ temat i-landsproblem, vad som över huvud taget kan betraktas som problem och vĂ„r enastĂ„ende förmĂ„ga att skapa problem som i verkligheten inte existerar.
I och med flytten till Hovstad blev det mer av naturbilder med den speciella kĂ€nsla som blev Bertils signum. Dessa bilder fick stort genomslag sĂ„vĂ€l pĂ„ offentliga institutioner som i privata hem. Flera sjukhus, Linköpings universitet, flertal LSS-boenden och gamla LĂ€rarhögskolans nya matsal Ă€r nĂ„gra exempel. Bertil var representerad i samlingar hos de stora konstmuseerna i Sverige. Utan tvekan en av lĂ€nets frĂ€msta konstnĂ€rer. Ett omdöme som den ödmjuke konstnĂ€ren skulle tonat ned, âNej, nej, det finns sĂ„ mĂ„nga andra duktigaâ.
Bertil var flitig och det blev mÄnga utstÀllningar, sÀrskilt minns man den i Linköpings domkyrka dÀr bilderna kom till sin rÀtt i det stora rummet.
Det blev ingen retrospektiv pÄ stor kulturinstitution. Det var ju bara enkla landskapsmÄlningar det handlade om, sa expertisen. De sÄg inte vad mÄnga andra sÄg.
I en uppmÀrksammad radiointervju berÀttar Àrkebiskop Modéus om hur han sitter ute i naturen och samtalar med Gud. Modéus sitter mest tyst. Gud, han sÀger inget han heller. Men en hÀrlig kÀnsla infinner sig i mötet med naturen tillsammans med nÄgon man Àlskar, menar Modéus.
Det var denna kÀrleksfulla kÀnsla som Bertil fÄngade och bildsatte i mÄnga av sina mÄlningar. Det som gjorde att mÄnga kunde knyta an till bilderna med den andliga kÀnslan i mötet med naturen.
I miljöer prÀglade av mÀnniskans skörhet, sjukhus och LSS-boenden, fungerade bilderna sÀrskilt vÀl och blev till den stora glÀdje som var konstnÀrens förhoppning.
Bertil Almlöf avled efter en tids sjukdom. De sista Äret bodde han hemma hos sin dotter Karin, han blev 93 Är.