Ledare Att det byggs många bostäder är inte nödvändigtvis en lösning på bostadsbristen, kan vi konstatera. Personer med låga inkomster har sällan råd med vare sig eget hus, bostadsrätt eller en nyproducerad hyreslägenhet. De som dessutom varken har kontakter eller tillräckligt med poäng i den lokala bostadskön riskerar att bokstavligen lämnas på bar backe. Många av dessa utsatta får då hjälp av kommunerna. I år hyr landets kommuner totalt 24 000 lägenheter till personer som annars skulle vara bostadslösa.

Dessa kommunala hyreskontrakt till utsatta personer kan kallas en variant av det som på engelska heter social housing – särskilda bostäder för mindre bemedlade. I vissa kommuner finns dessutom bostadsprojekt där hyresgäster kan få förtur på grund av svaga ekonomiska förhållanden. Dessa lägenheter ingår dock i grunden i det övriga hyresbostadsbeståndet, vilket är skillnaden gentemot den typ av social housing som finns i flera andra europeiska länder.

Kritiken mot denna form av kategoribostäder är dock stor i Sverige. Många menar att särskilda boenden stämplar vissa grupper som andra klassens hyresgäster, och det finns onekligen en risk att detta utanförskap på bostadsmarknaden cementeras för dem som bor där. Vissa håller även fast vid principen att hyresrätter ska vara till för alla, inte öronmärkas för vissa grupper.

Att kommuner nu i alla fall måste bryta sig in på hyresmarknaden för att kunna erbjuda socialt och ekonomiskt utsatta personer en bostad visar dock att dagens system inte räcker till. Det snedvrider dessutom den ordinarie bostadskön, vilket framför allt blir ett hinder för personer med svag position på bostadsmarknaden men som ändå kan klara sig utan kommunens hjälp. Med särskilda bostäder för dem som absolut inte förmår klara sig själva kan den ordinarie marknaden fungera betydligt bättre. Att dessa personer riskerar att stämplas som socialt utsatta må vara en ovälkommen konsekvens, men det är betydligt bättre än att de står helt utan bostad.

Social housing behöver inte betyda stora lägenhetshus där utsatta personer och familjer stuvas undan av samhället. Systemet kan utformas på en mängd olika sätt beroende på de boendes situation och hur resten av bostadsmarknaden ser ut. I Tyskland finns till exempel ett system där hyresgäster i social housing som ökar sin inkomst får bo kvar, men då med högre hyra och lägre subventioner.

Det finns således all anledning att utreda möjligheten att anpassa social housing till Sverige, och även till de lokala förhållandena. Vi lider av ett förakt inför själva begreppet, vilket nu drabbar de utsatta personer som slås ut i de befintliga systemen. Och efterfrågan på sociala korttidskontrakt hos kommunerna kommer inte att minska med tiden. Det behövs en långsiktig lösning, och det skadar knappast att inspireras av det som fungerar i andra länder.