Asteroiden kallas 2012 TC4 (den sågs första gången just 2012). Den är en av tusentals himlakroppar som går under benämningen Nära jorden-objekt eller NEO efter engelskans Near Earth Object. Asteroiden går i en bana runt solen med en period på drygt 600 dagar och kommer då och då nära jorden. Risken för en kollision är dock bara en chans på 1700 de närmaste hundra åren.

2012 TC4 upptäcktes av Pan-STARRS-projektet, en uppställning av automatiska astronomiska kameror och teleskop med tillhörande beräkningscentral, som kontinuerligt avsöker himlen på jakt efter oupptäckta himlakroppar. Pan-STARRS bekostas till större delen av amerikanska Nasa, som sedan 1998 har som mål att katalogisera alla NEO:s större än en kilometer. Till dags dato har 884 sådana jättebumlingar upptäckts varav 157 kan komma att utgöra en fara för oss någon gång i framtiden.

Det är långt ifrån alla NEO:s som upptäcks. Det blev invånarna i ryska Tjeljabinsk varse när en asteroid i samma storlek som 2012 TC4, exploderade högt ovanför staden på morgonen den 15 februari 2013. Nasa uppskattar att denna kropp släppte loss en energi på cirka 500 kiloton TNT – eller 30 gånger atombomben över Hiroshima. Ingen människa omkom i denna smäll men flera skadades av glassplitter när fönster slogs sönder av tryckvågen.

Artikelbild

| 1908. En himlakropp slog ner i Sibiren. Sprängkraften motsvarade tusen Hiroshima-bomber.

Det senaste riktigt stora nedslaget på jorden inträffade 30 juni 1908, tursamt nog i en nästan obefolkad del av Sibirien. En kropp av storleken 60–190 meter orsakade en explosion motsvarande 10–15 megaton TNT – eller tusen gånger atombomben över Hiroshima. 80 miljoner träd på ett område av 2150 kvadratkilometer slogs ned av smällen. Stora stoftmoln kastades högt upp i atmosfären och belystes av sommarsolen så att nätterna till och med i södra Sverige var ljusa nästan som på dagen.

Ett annat sätt att upptäcka NEO:s är att bättre kartlägga banorna för mindre kända meteorskurar. Meteorskurar uppkommer när småfragment från framför allt kometer förintas i ett ljussken i vår atmosfär – det vi brukar kalla stjärnfall. Eftersom fragmenten kan nå jorden skulle även deras större moderkropp i värsta fall göra så också. Omkring den 21 oktober kan du se Orioniderna – stjärnfall som den berömda Halleys komet en gång har tappat. Någon risk att den kolliderar med oss i framtiden finns dessbättre inte.

Och tack och lov har ännu ingen större (och ingen mindre för den delen) asteroid upptäckts som just nu är på kollisionskurs med oss. Men någonstans därute i rymden finns en bumling med vårt namn på. Var så säker.