Krönika När Sverigedemokraterna var ett femprocentsparti var det lätt att avfärda dem som rasister som ingen ville eller behövde ha något att göra med.

När Sverigedemokraterna sedan blev ett 12-procentsparti blev problemet större. Varken Alliansen eller de rödgröna hade längre majoritet i riksdagen. Den rödgröna regeringens budget blev nedröstad sedan Sverigedemokraterna bestämt sig för att rösta på Alliansens förslag. Den klumpiga lösningen blev den så kallade decemberöverenskommelsen där Alliansen för att slippa ett nyval accepterade att låta regeringspartierna få igenom sin budget. När protesterna inom Alliansen blev för högljudda övergick man istället till att avstå från en gemensam alliansbudget till förmån för partiernas egna förslag.

Så förblev det fram till årets val. Men samtidigt visade opinionsundersökningarna att Sverigedemokraterna fortsatte att dra till sig väljare. Då beslöt både moderater och socialdemokrater dumt nog att sättet att rädda kvar väljare var att kopiera Sverigedemokraternas flyktingpolitik. Resultatet blev att den spärr som fortfarande fanns mot att välja Sverigedemokraterna försvann.

Så nu står vi där med Sverigedemokraterna som ett 17-procentsparti. Och Alliansen och de rödgröna är bägge långt ifrån en riksdagsmajoritet. Stefan Löfven kommer helt säkert att röstas bort från statsministerposten. Om Ulf Kristersson lyckas bli vald istället beror det på att Jimmie Åkesson tycker att det är roligare att vid ett senare tillfälle avsätta en alliansregering än att hindra den från att tillträda. Att börja regera på sådana villkor borde inte tilltala någon.

I detta läge börjar nu somliga moderater tala om att göra upp med Sverigedemokraterna. Ett parti som så många röstat på kan väl inte vara så farligt att prata med.

Fast i verkligheten är det förstås tvärtom. När Sverigedemokraterna var ett femprocentsparti behövde ingen oroa sig särskilt mycket för dem. Som ett 17-procentsparti måste de ses som ett verkligt hot mot det öppna samhället, det Sverige som gett oss både frihet och välstånd.

Det har talats alldeles för mycket om partiets nynazistiska rötter. De finns men är inte det verkliga hotet. Jimmie Åkesson har ganska hårdhänt avlägsnat de minst rumsrena ur partiet.

Det verkliga hotet är de tankar som partiledarna i obevakade ögonblick släpper ur sig. När Jimmie Åkesson i SVT:s slutdebatt talade om att invandrare inte passar in i Sverige, var det ett sådant ögonblick. När partiideologen Mattias Karlsson i en pod-sändning till partiets medlemmar talade om att man nu står inför en kulturkamp där det gäller att segra eller dö var det en liknande händelse. Inte heller bör man glömma bort att Jimmie Åkesson förklarat att invandringen av muslimer är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget.

Sverigedemokraterna strävar helt enkelt efter ett annat samhälle än det nuvarande, ett samhälle där alla strävar åt samma håll och bekänner sig till samma åsiktsmönster. De ser Ungern som ett föredöme – det land vars premiärminister öppet förklarat att han vill avskaffa det liberala samhället och istället skapa en motsvarighet till Vladimir Putins Ryssland.

Detta är ett verkligt hot, inte något inbillat. I det läget är det ohållbart att som Stefan Löfven tala om att det är oförskämt att tänka sig Socialdemokraterna som ett stödparti till en regering som inte leds av honom själv. Inte heller Ulf Kristerssons upprepade påstående om att Alliansen är valets segrare är ansvarsfullt.

Vi måste få en uppgörelse över blockgränserna. Och då menar jag en verklig uppgörelse och inte ett där ena sidan kryper till korset för att låta den andra bestämma.